Det har varit ganska tyst om In Flames det senaste året.
Och det av förklarliga skäl. Inte nog med att metalstorheterna från Göteborg har ägnat våren åt att spela in skivan ”Battles” i Los Angeles, man har även tvingats ägna sig åt att rekrytera en ersättare efter avhoppade trummisen Daniel Svensson.
Denna medieskugga är det emellertid slut på nu. Dubbelt upp till och med. Förutom nämnda novembersläpp har gruppen nämligen till slut färdigställt dvd:n ”Sounds from the heart of Gothenburg”, med release på på fredag.
I kväll var det emellertid förhandspremiär på bio, vilket kan vara skäl nog att checka in sig i en flådig Stureplanssalong på självaste vilodagen, men besökarna på biografen Park vid Humlegården i huvudstaden fick även se världspremiären av videoduon ”The end”/”The truth” (om än i ”fel” ordning) samt lyssna till vad upphovsmännen Anders Fridén (sång) och Björn Gelotte (gitarr) hade att säga om sitt kommande verk.
Detta har vi anledning att återkomma till och älta in absurdum runt den 11 november, dessförinnan kan alla jesterheads se fram emot ett lyxigt påkostat livedokument från den 8 november 2014, inspelat på Scandinavium i Göteborg.
Här är några stunder från dessa 90 minuter som ni ska hålla ögonen och öronen spetsade under.

1. Den Iron Maidenska stämningen före ”Trigger” och ”Only for the weak” (13.20 och 54.03)
Hemmaplan innebär ju förvisso något speciellt för de flesta band. Inte bara för att familjerna, må så vara föräldrar eller barn och fruar och makar, kan komma och mingla backstage, det finns också en speciell kemi mellan riktnummerskamrater och flertalet orkestrar.
Det blir extra tydligt på två ställen i filmen. Gruppen hinner knappt avsluta ”Fear is the weakness” och vrida på ljuset en smula innan publiken på plats börjar med sina hejarramsor och handklapp på ett sätt som får frontmannen att tvingas hyssja den lite skämtsamt för att kunna hålla ett tal om att vara tillbaka i hårdrockens huvudstad och förklara varför det befinner sig en massa kameror runt omkring i hela lokalen.
Det ger hög stämning. Faktiskt av samma slag som självaste Iron Maiden brukar få avsevärt rymligare Ullevi, bara ett stenkast från just Scandinavium.
Jävligt tjusigt och värmefyllt – också på ett sätt som märks nära nog två år senare.

2. Ljushavet under ”With eyes wide open” (29.24)
Ursprungligen var det väl tänkt att ficklampefunktionen på våra så kallade smarta telefoner skulle hjälpa klantskallar som undertecknad att hitta borttappade bilnycklar i beckmörker, men nog kan de hjälpa till att skapa magisk stämning under konserter.
På 80-talet hade det varit cigarettändare som stod för ljusklickarna i publikhavet, men dra mig baklänges om det inte är ännu tjusigare nu, då ett mångtusenhövdat publikhav skapar en stjärnhimmel för In Flames att spela supertryckaren från ”Siren charms” inför. Framträdandets mest solklara Bon Jovi-stund.

3. ”The chosen pessimist” (59.30)
När jag för första gången fick höra detta stycke, en sen och ganska tequilaluddig efterfestnatt tillsammans med frontman Fridén i bandets dåvarande studio nära centralstationen i Göteborg, höll jag på att tappa hakan.
Förvisso hade In Flames redan med karriärskärpunkten ”Reroute to remain” på allvar börjat klippa de tyngsta metalkedjorna och öppnat upp soundet för annorlunda influenser, men det här djupt emotionella ångestskriet är fortfarande unikt i bandets brokiga katalog. Ett inkrökt och suggestivt stycke som snarare för tankarna mot Khoma, Radiohead eller Tool än Maiden eller At The Gates. Smärtsamt jobbandes mot ett crescendo som får nackhåren att resa sig.
Mer än åtta år efter nämnda eftersläckning får ”The chosen pessimist” mig fortfarande att stanna upp och verkligen lyssna med hela kroppen. Så även i denna version, snyggt ljussatt med sobert grönt ljus och svepande ljussablar som tycks skära bandet i skivor.

4. Gästinhoppet av Emilia Feldt i ”When the world explodes” (1.13.20)
Förvisso är gästartister av dylikt slag inget unikum för In Flames. Kalenderbitare erinrar sig måhända Lisa Miskovskys inhopp under världspremiären av ”Dead end” på Sweden Rock 2009, ett tillfälle som kändes som gjort för repris då gruppen på ”Siren charms” åter använde sig av en gästsångerska.
Extra effektfullt blir det nu, då den Berlin-baserade sopranen gör entré på scenen först i andra refrängen och utgör röststark sparringpartner till Fridén och … ja, jösses vilken pipa hon har. Om du måste gå på toa under filmens sista fjärdedel, gör det inte här.

5. Ringdansen i ”The mirror’s truth” (1.21.11)
Inför detta stycke ber Anders Fridén om Nordens största circlepit – och får något som liknar just det. En nödvändig energikick efter en ganska stillastående ”Rusted nail”, som märkligt nog har fått guldplatsen som nära slutet-stycke. Här återställs ordningen emellertid å det grövsta. Daniel Svensson dundrar dubbla bastrummor i hageltempo, något hundratal med hyfsat nära scenkänning jagar varandra runt, runt. Publiklekar när de är som mest visuellt gångbara även i hemmiljön – men nog kunde väl gymnastikpasset ha pågått lite längre?

6. Eldfesten i ”Take this life” (1.28.07)
De som minns gruppens livegig för sisådär ett decennium sen kan nog erinra sig förställningar då krutröken låg tung av obscena mängder fyrverkerier, bomber, gnistor och andra sprakande specialeffekter.
Med tiden blev detta något av ett ok. En ständig utmaning och ett outtalat krav från publiken att få se läckrare eldshower och fler raketer – ständigt mer av allt i en ständigt expansiv inriktning. Lägg därtill att hundratusentals kronor bokstavligen gick upp i rök varje kväll och det är begripligt att In Flames har valt att tona ner just de inslagen i sin show under senare år.
Därför blir effekten desto större när flammorna slickar scenen under avslutningsnumret. En sprakande final på en väldigt underhållande och proffsigt producerad en och en halv timme. Inte riktigt som att vara på plats. Men ändå ganska så nära.