ROCK ”The Ramones were clever enough to play dumb”, skriver rockjournalisten Mitchell Cohen i sina liner notes till den här jubileumsutgåvan.
Han kallar dem även marxister. För när Ramones dök upp på nedre Manhattans rockscener i mitten av 70-talet levde de minst sagt upp till Groucho Marx grundläggande livsfilosofi, ”Whatever it is I’m against it”.
I en era när den mest populära rocken var storvulen och uppblåst eller sömnigt soft kom Ramones med superkoncist oväsen, på alla tänkbara sätt avskalat in till benet. Kortkorta låtar, inga solon, rakt på, snabbt, fyra-fem rader text. En låt handlade om att vilja sniffa lim, en annan om att inte vilja gå ner i källaren. Generellt betydligt mer inte vilja än vilja, vilket satte tonen för hela den punkrörelse som Ramones i väldigt hög grad var med om att rulla i gång.
Sedan det släpptes 1976 har tusentals tonåringar genom åren lyssnat på Ramones debutalbum och tänkt ”vad kul, det där kan jag också göra”, och gjort det.
Därför är det intressant att läsa producenten Craig Leons text om hur mycket fix och tricks som faktiskt behövdes i studion för att få Ramones att låta precis så där högljutt primala och briljant minimalistiska.
Förutom originalalbumet på såväl vinyl som cd och i både stereo- och monomixar innehåller den här utgåvan även demos och singelmixar.
Hur mycket av det ni egentligen behöver – originalalbumet är ju tämligen fulländat som det är – går att diskutera men skivan med två liveset från Roxy i Los Angeles, inspelade samma år, är fantastisk. Bara basisten Dee Dee Ramones legendariska inräkning av varje låt (”WAATAATEEFAA!!!”) fångar en stor del av det här bandets unika genialitet.
BÄSTA SPÅR: ”Beat on the brat”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS FLER STEENKAKOR HÄR!
LÄS ÄNNU FLER STEENKAKOR HÄR!