POP/METAL Naturligtvis är det fel att klumpa ihop det här kommersiellt gångbara gänget med andra skivaktuella akter som In Flames, Avenged Sevenfold eller Metallica. För även om rötterna finns i metaljord, inte minst genom gitarristen Olof Mörcks kopplingar till exempelvis Dragonland och Nightrage, så mäter sig Amaranthe snarare mot David Guetta, Avicii och Katy Perry när det gäller tänkt målgrupp.
Inget fel i det, så klart. Låt oss bara inte hymla med genrebeteckningarna. En stamtavleförnäm siames är fortfarande blott en katt precis som en påse Gott Och Blandat knappast är avsedd för Operakällarens meny.
Och som modern popplatta räknad är ”Maximalism” effektiv och sympatisk. De aningen skrovligare stunder som trots allt finns bland de tolv spåren, som inledande ”Maximize” eller försiktigt Soilwork-anstrukna ”Fury”, snarare stör än får sextettens edm-glimrande discokula att glittra ytterligare. Och det är när Amaranthe går Eurovision fullt ut i ”Limitless” och ”Faster” som de känns mest bekväma.
Det är ständigt på (morr)håret att det blir för mycket.
BÄSTA SPÅR: ”Supersonic”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!