METAL Emellanåt kan det vara nyttigt även för de mest egensinniga av musikskapare att sätta ett öra mot marken för att känna av vad deras lyssnare egentligen tycker och tänker. Bara som en fingervisning om en är på rätt spår eller på väg att segla ut i något offentligt egosmekande av mindre intresse för omgivningen.
Jag hävdar inte att Nocturno Culto och Fenriz har detaljstuderat de senaste Gallup-undersökningarna om tillståndet i metalvärlden och det rådande marknadsvärdet på Darkthrone, men sextonde albumet låter som en reträtt till gruppens mest populära dagar. Efter att ha ägnat de senaste fullängadarna åt att borra huvudet djupare och djupare in i obskyr nordamerikansk demokassettsmetal tycks duon nu ha letat sig tillbaka till hur de lät runt millennieskiftet.
Märk väl – ”Arctic thunder” är ingen diskantmättad och estetiskt kontrastlös blinkning till vare sig ”Under a funeral moon”, ”Transilvanian hunger” eller ”A blaze in the northern sky”. Därtill är dagens Darkthrone för präglade av sina exkursioner i tredjestorteringsdöds och kängpunk. I stället är albumet ett exempel på hur svartmetallen kan låta när den har lämnat sina mest fjättrande estetiska bojor bakom sig, kysst alla dogmer och måsten adjöss och kommit ut på andra sidan med mörkret och grovheten intakt.
Detta får också det arktiska mullret att kännas som bandets bästa och mest inspirerade utgåva sedan ”The cult is alive”. Att belägga Fenriz med munkavle är ett högst rimligt beslut som ger exempelvis ”Thundra leeach”, ”Inbred vermin” eller titelspåret precis den stadga och grovlek som låtarna kräver och även om det som hastigast dyker upp en cowbell i ”Boreal fiends” hålls det pustlustiga och oredigerade tämligen kort.
Och därmed är det upplagt för att börja tro på Darkthrone som ett riktigt angeläget band igen.
BÄSTA SPÅR: ”Burial bliss”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!