R’N’B ”A seat at the table” är på flera plan en syskonskiva till Beyoncés ”Lemonade”.
Precis som sin syster utgår Solange från sig själv och sin familj för att kunna berätta en större och mer allmängiltig historia om att svarta liv betyder något.
I ett par interludes får hennes föräldrar, Matthew och Tina, berätta om sina erfarenheter av att vara svart och stolt i en vit värld. Matthew pratar om att han var en av de första svarta studenterna i en skola i amerikanska Södern och att folk spottade honom i ansiktet. Med lika stort lugn uttrycker Tina sin förvåning om allt hat som väcks när svarta människor hyllar sin egen kultur. Det betyder inte att svarta avskyr vit kultur och historia. Vit kultur och historia är ju allt de har fått läsa om och lära sig. Det måste finnas plats för ett annat narrativ.
Beyoncé visar upp sin sociala aktivism genom spektakulära framträdanden på Super Bowl. Det är däremot omöjligt att föreställa sig Solange göra något liknande. Hennes framtoning är, både musikaliskt och som artist, mer lågmäld och hemlig. Hon har medproducerat ”A seat at the table” tillsammans med mästaren Raphael Saadiq. Musiken ligger nära The Roots och Erykah Badu. Nusoul-melodierna och rare groove-produktionerna svävar fritt i rummet som rökelse och det krävs flera lyssningar innan de får tydlig form.
Enda som fattas för att albumet ska flyga lika högt som Kendrick Lamars ”To pimp a butterfly” eller ”Lemonade” är en ”i” eller en ”Formation”. Kort sagt en hitsingel som låser upp musiken. Det låter möjligen som en banal teknikalitet, men bristen på dynamik gör tyvärr att ”A seat at the table” blir lite instängd. Men den som ger Solange tid upptäcker snabbt att den skarpaste politiska musiken inte behöver skrika för att höras.
BÄSTA SPÅR: ”Mad”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!