METAL En slump för bra för att vara sann: att Meshuggah presenterar nytt samma vecka som de första nobelpristagarna tillkännages. För på nionde albumet vidareutvecklar kvintetten sin högst akademiskt skickade och matematiskt perfekta idé om att mixtra med takt och ton så att en emellanåt blir alldeles vimmelkantig. Skivan är lika intellektuellt kittlande som alltid när det gäller dessa krångelmetalpionjärer. Emellanåt känns det som att de har hettat upp sina kompositioner till smältpunkten, gjort dem formbara och möjlighetsfyllda, och låtit inspirationen leda ut i svävande tankeexperiment där harmonier och råkraft gör tusen nålar på förnuftet.
Som helhet har ”The violent sleep of reason” emellertid svårt att framkalla samma transliknande tillstånd som till exempel ”Nothing” eller ”Koloss”. För även om det börjar bra i titelspåret kommer ett sjok kompositioner som stör koncentrationen och driver upp medvetandet till ytan. Känslan blir ordinär, rytmerna kröker sig otympligt och disharmonierna skjuter bredvid målet på ett sätt som gör exempelvis ”Ivory tower” precis så ointaglig som det den handlar om.
Knappast den typen av superbriljans som övertygar akademier.
BÄSTA SPÅR: ”MonstroCity”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!