Sara Parkman korsar folkmusik med pop på ett helt eget sätt. På måndag släpper hon sitt album ”Sara Parkmans skog”, med fioler som ljuder av en svunnen tid, poetiska texter och 80-talssynth i salig blandning.
Men först – premiär av låten ”Fädur” och en tillhörande, rätt otippad musikvideo! Kolla här och läs intervjun om livsviktig musik, mänskliga maskiner, det vackra och det urgamla.

Hej Sara! Hur är läget med dig?

– Förkyld men glad! Jag är i på turné med Riksteatern och har i kväll spelat i Storuman. Imorgon Boden. Det är frost och skitvackert. Lyxigt.

Hur känns det inför albumsläppet?

– Stort och på tiden. Det är läskigt att göra saker under sitt eget namn. Men också viktigt. Stolt.

Vad handlar den här låten om för dig?

– Det är en av de första folklåtarna jag lärde mig en gång för många många år sen. Texten är urgammal. Den kommer ur den isländska eddan och har fått melodi av den fina spelmannen Röjås Jonas från Boda. Det är något visst med att sjunga ord som har tusen år på nacken – oavsett om dom kommer ur den muntliga traditionen, bibeln eller bara sunt förnuft.

Varifrån kom idén om musikvideon? 

– Jag bad min kompis tillika filmare Gustav Ågerstrand att blunda och lyssna på låten och sen sa han ”något med motorer” och jag sa ”kör”.

Hur får den dig att känna?

– Att tiden kan stanna och stretchas. Och så tycker jag att maskinerna känns mänskliga. Det är fint mitt i det ganska sorgliga förgängliga. Den lilla kranen som kämpar och stretar på i allt bråte.

Varför vill du att den här videon ska bära fram din låt?

– Jag tycker om att två ganska konkreta format ihop får bli något poetiskt där en kan få lägga in olika berättelser i verket. Jag jobbar oftast med väldigt konkreta och tydliga grejer i min konst – rakt på sak och inget pjoller, så den här gången kändes det fint att det fick bli lite mer… abstrakt. Fast samtidigt jättetydligt?!

Ditt sound är ju väldigt speciellt. Hur har det vuxit fram?

– Skivan är skapad tillsammans med Hampus Norén, min musikaliske bästis som varit med som producent. Vi har låtit lusten vara karta, blandat jordiga skalor med smutsiga synthar och halleluja, lekt och låtit känslan av ”nu jävlar känns det” styra.

Finns det någon förebild?

– Jag tycker det norska bandet Valkyrien är en ljuvlig inspiration när det gäller modern folk. De har tydliga rötter i norsk folkmusik, men gör det det gillar utan att göra en grej av det- typ ”nu ska vi blanda modern musik med folkmusik”. Dom spelar musik de gillar och gör det kanonbra. Så vill jag också ha det. Och alla fina musiker och vänner som är med och spelar har adderat sitt musikaliska glitter. Bland andra Xenia Kriisin, Juan Romero, Shida Shahabi, Konrad Agnas, Marta Forsberg och Samantha Ohlanders.

– Jag har för övrigt gjort en spellista en kan kika på om en vill lyssna på fin inspiration till skivan. Det är typ en blandning av Hedningarna, techno, minimalism, pop, skog, Bröderna Lejonhjärta och vallmusik:

Vad hoppas du ge lyssnarna med kommande albumet?

– En känsla av att musik kan skapa rum som en inte annars har tillgång till. Ett inre rum en får traska rum och känna sig stark, trygg och svag i. Jag tänker att det är lätt att avfärda vackra saker som antingen banala, borgerliga eller oåtkomliga. Men musik, i synnerhet folkmusik, går emot alla ovanstående saker. Jag älskar när saker är vackert, och jag tänker att det är skitviktigt att som människa få vara i saker som känns, är sköra och vackra. För det betyder något. Och det blir också en politisk handling i det lilla …

Hur lång tid tog skivan på sig?

– Ungefär två år. Det känns som en evighet. Att överhuvudtaget ta sig plats och tid att spela in något som en skapat själv är en lång process. Men det hade aldrig gått utan Hampus – en mycket ryggdunkande och trygg person.

Har målet ändrats under vägen? I så fall hur?

– Målet var att det skulle bli bra. Och det har det blivit. Folkmusik för folket. Men det är roligt att det har fått ganska mycket visuell form på olika sätt, framförallt genom Edith Hammar som gjort haft konstnärlig residens i musiken. Javisst, kanonpretto uttryck, men sant.

Föreställningen ”Fäboland” – varför ska en inte missa den?

– För att du får skratta, lära dig svinmycket fakta om tanter och musik, gråta och sjunga allsång. ”Fäboland” är folklig och farlig och berättar en alternativ berättelse om Sverige och tradition som känns väldigt relevant just nu.

Vad tycker du att föreställningen tillför 2016?

– Det är en föreställning som går hem både hos byalagsgubbar, queers, råbarkade folkmusiker, kulturtanter och alla andra …

Till sist, då: Varför behöver du göra musik?

– Håll i hatten, för här kommer en kliché. Men utan musik – inget liv. Så är det bara. Punkt slut.

Den 17 oktober spelar Sara Parkman på Kulturhuset i Stockholm. Den 19 oktober står hon på scenen på Oceanen i Göteborg. Artisten turnerar också med sin Riksteatern-föreställning ”Fäboland” just nu.

LÄS OCKSÅ: Sara Parkman korsar folkmusik med modernt