POP En sensommar för 19 år sedan var inget mer framemotsett än Oasis tredje album. Efter den explosiva succésaga som börjat bara tre år tidigare med debutalbumet ”Definitely maybe” och accelererat ytterligare med ”(What’s the story) Morning glory?” och en triumfatorisk serie redan klassiska konserter, med de monumentala Knebworth-gigen 1996 som självklart klimax, fanns inget större samtida rockband.
Framför allt undrade en hel popvärld vad Oasis skulle hitta på nu, hur de skulle gå vidare. Sällan har suget efter att få höra en ny skiva varit större än inför ”Be here now”. Frågan är om förväntningar på ett enskilt skivsläpp någonsin har trissats upp högre i modern tid.
När förhandsexemplaren till slut dök upp var det med stränga order om att inte ett ord fick skrivas innan recensionsdatum. En lite märklig sticker på de svenska promo-omslagen löd ”if you break the rule, then you’re a fool”.
Mitt exemplar snurrade intensivt på Aftonbladets nöjesredaktion och åtskilliga kompisar hörde av sig och ville komma förbi och lyssna.
Hypen var av den speciella sorten att alla jag kände som brydde sig om pop inget hellre ville än att Oasis skulle ha levererat en tredje klassiker.
Jag, som skulle sätta plus på albumet, bombarderades med euforiska hyllningar och inte minst frågor från höger och vänster.
”Visst är det bra?”
”Vilket betyg blir det?”
”Visst är det bra?”
”Vad är det för fel på en femma?”
Att det tidigare alltid så begåvat koncisa popbandet Oasis på ”Be here now” nu hade låtar som var både sju och nio minuter långa var det ingen som ifrågasatte. Inte heller den i långa stycken rejält gitarrgrumliga produktionen.
Alla ville ju ha ett nytt storverk.
Till slut visste jag inte var mina egna åsikter slutade och den allmänna Oasis-febern började. Eller tvärtom. Så till slut tänkte jag också:
”Vad är det för fel på en femma?”
Jag kroknade och rycktes med, omdömet grumlades. Fem plus blev det. Det var ju det alla ville ha och när jag skrev var jag verkligen övertygad om att jag tyckte det. Och formulerade det bland annat så här:
”Oasis har gjort det igen. Huruvida ’Be here now’ är deras starkaste stund får tiden utvisa, likaså om det är ett klassiskt rockalbum i samma division som ’Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band’ och ’Exile on Main Street’, de två skivor som Noel Gallagher haft som riktmärken under arbetet med plattan. Men mätt mot samtida konkurrens klassar Oasis tredje album ut det mesta.”
Dåvarande musikredaktören Per Bjurman skrev i en krönika från sin USA-semester: ”Håkan Steen har rätt. ’Be here now’ är en klockren femtaggare.”
Även åtskilliga kollegor på andra större tidningar var entusiastiska men så vitt jag minns dunkade bara jag iväg en femma.
Så småningom vände opinionen. Inte minst när Noel Gallagher själv efter ett tag började avfärda albumet som ett förvirrat hafsverk som tillkommit i drogdimma var det plötsligt ingen som någonsin gillat ”Be here now”. Bjurman hävdade länge att han aldrig hade formulerat den där meningen om femtaggare (men den finns i Aftonbladets arkiv, tyvärr ej på nätet).
Jag har levt med min den recensionen sedan dess, på olika sätt blivit påmind om den med jämna mellanrum. Så sent som i fjol blev jag presenterad för någon som sa ”aha, det var ju du som satte fem plus på ’Be here now’”.
En gång på Rockbjörnen kom Borlänge-bröderna Gustaf och Victor Norén fram och uttryckte sitt stöd. ”Be here now” hade betytt massor för dem, berättade de, skivan var en viktig inspirationskälla för både Mando Diao och Sugarplum Fairy. När jag lärde känna kollegan Per Magnusson var även han mån om att backa upp mitt betyg, vilket han skriver mer om i dagens musikkrönika.
Det betydde mycket efter alla år ute i snålblåsten. För det tycktes ständigt poppa upp nya kappvändande historierevisionister som inte med nog emfas kunde uttrycka hur lite de alltid hade gillat ”Be here now”.
Under många år kunde jag över huvud taget inte lyssna på skivan.
Så när det nu, parallellt med premiären av lysande nya dokumentären ”Oasis: Supersonic”, kommer en flådig återutgåva passar jag förstås på. Hur låter ”Be here now” egentligen i historiens ljus?
Riktigt bra, visar det sig. Vi vet förstås att den inte blev en ”Sgt Pepper” eller ”Exile on Main Street”. Det vilar en egendomligt kaosig, grötgrumling produktion över en stor del av skivan. Varför ”All around the world” är nio minuter lång kan nog eventuellt bara en drogkunnig kemist svara på.
Och så vidare. Men det är väldigt gott om bra låtar: ”My big mouth”, ”Stand by me”, ”Don’t go away”. Jag gillar verkligen även sjuminutersöppnaren ”D’you know what I mean?” och den egentligen rätt debila titellåten, främst för sitt fritt rullande sväng.
Det är ljudet av världens största rockband som är lite vilse i pannkakan, som fick too much too soon och spelade för miljoner på Knebworth och kunde ha blivit odödliga legendarer om de haft vett att sätta punkt efter det, så som det diskuteras i dokumentären. Istället är ”Be here now” vad det blev när de forna knegarkillarna från Manchester måste göra avbrott i champagnebjudningarna med premiärministern och visningarna av lyxvåningar i centrala London för att försöka spela in en skiva till.
Men Noel Gallagher har fortfararande magi kvar i melodifingrarna. Och när Liam kliver fram till micken är han faktiskt väldigt mycket där, på det unika sätt som bara Liam Gallagher kunde vara på den tiden.
För det var ju först sedan, efter ”Be here now”, som Oasis blev en skittråkig arenarockkoloss. Ni vet ju det också, egentligen. Ni vet att ”Magic pie” och ”The girl in the dirty shirt” ligger på ”Be here now”, ni kan rent av nynna dem. Men ge mig en enda titel från uppföljaren ”Standing on the shoulder of giants”, eller från någon av plattorna efter det. Precis, jag går också bet.
Den här återutgåvan, den tredje och sista i Oasis återutgivningsserie ”Chasing the sun: 1993-1997”, kommer i sin ”special edition”-version med två extraskivor. Bland annat rymmer de Noel Gallaghers tidigare outgivna demos till albumet, inspelade i Mick Jaggers studio på den karibiska ön Mustique, Noels nyversion av ”D’you know what I mean?”, en akustisk liveversion av Beatles ”Help!” och en lika akustisk ”Setting sun”, Chemical Brothers-låten som Noel sjöng och var med och skrev.
Det är sällan essentiell men oväntat kul lyssning som bara stryker under att den här Oasis-eran är betydligt bättre än sitt rykte.
Så nej, jag petar bara faktiskt bort ett plustecken från min 19 år gamla recension. ”Be here now” är alltjämt en alldeles utmärkt rockplatta.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS FLER STEENKAKOR HÄR!
LÄS ÄNNU FLER STEENKAKOR HÄR!