Hits och en glad Robert Smith imponerar i Globen – men bandet spelar för länge, igen.

För åtta år sedan klev jag in från vinterkylan och såg The Cure på Hovet i Stockholm. Jag minns ett hitsspäckat, bra – och på tok för långt gig.
28 låtar in i den här konserten ter sig refrängfrasen ”Never enough” som något komisk. För precis som sist, börjar folk vrida sig på stolarna och smyga upp för trapporna, ut till friheten, trots att det fortfarande finns hits kvar att höra från kultgruppens 40-åriga karriär.
Det är inte att vi inte älskar The Cure. Det är inte heller så att de legendariska britterna spelar dåligt. Tvärtom. Varenda låt sitter. ”Plainsong” från 1989 inleder utsökt en regnig oktoberafton. Därefter följer en hitskavalkad med nästan allt en kan önska.
”Lullaby”, ”Boys don’t cry” och ”Friday I’m in love” är med. Fast till min glädje får ”A forest” mer applåder, och i ”Close to me” görs den mest ensamdansande basisten Simon Gallup sällskap av en peppad Robert Smith. Flera danssteg tar frontfiguren med det stilbildande hårrufset. Då vaknar även Stockholmspubliken till liv på riktigt. Äntligen gör vi rock’n’roll, efter lite för mycket lagom-stämning.
Vi får arenarock i ”Push” och den 57-åriga sångaren och låtskrivaren känns extra närvarande under ”Sinking”: ”I am slowing down/as the years go by/I am sinking/so I trick myself/like everybody else”. Nya låten ”It can never be the same” är ingen besvikelse, men heller ingen ny klassiker.
En av de största behållningarna med The Cures maraton är Smiths röst. Ah, vilken popröst! Styrkan i den unika stämman sviker inte, förutom pytte i ett av de sista numren.
Extra kul är det när Robert Smith mellansnackar. Han säger inte mycket under tre Globen-timmar, men jag ler då han efter ”Boys don’t cry” konstaterar att ”härifrån blir det bara nedförsbacke” och gothfaderns glädje smittar då han applåderas för sina svenska ”tack” och slutligen ett svenskt ord som efter 35 låtar säkert är en lättnad för både publik och band – ”hejdå!”.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!