MALMÖ. Danskarna är bara en Öresundsbro från hemmaplan.
Det märks.
Speciellt i hur avslappnad Michael Poulsen är när han såväl får sjunga som prata på modersmålet.
Köpenhamnsgängets succéresa går lätt att illustrera med hjälp av de två tillfällen jag har sett dem just här i Malmö.
För snart åtta år sedan stod ett Volbeat på uppgång, stärkta av då färska plattan ”Guitar gangsters & Cadillac blood”, på KB:s scen inför cirka 850 personer. Svettigt och hungrigt. Med kämpaglöd och en vilja att bevisa ungefär allt.
När vi skriver oktober 2016 har den publiksiffran tiodubblats – och kvartetten kan i stället rulla ut sin alltmer metalliskt glänsande punkrockarolla inför en nära nog utsåld arena i Hyllie, strax utanför stadskärnan.
På många sätt är det en rimlig utveckling, precis i linje med Volbeats egen tillväxt. För även om det går att sakna nyhetens behag strax efter 00-talets mitt – och inte minst ex-gitarristen Thomas Bredahls studsbollshopp på vänsterflanken – går det inte att komma ifrån att det i dag på många sätt handlar om ett säkrare och stöddigare band. Den Anthrax-fostrade Rob Caggiano är måhända inte den visuellt mest spännande gitarrist rockhistorien har skådat men hans flinka fingrar skänker extra råg i ryggen åt exempelvis ”The garden’s tale” och helvetesboogien ”Hallelujah goat”. Frontmannen Michael Poulsens omskrivna boxercisepass har resulterat i att han sjunger bättre än någonsin – och dessutom har kondition nog att behålla stinget i rösten snärtigt och stolt i en och en halv timme – samtidigt som nyrekryterade Kaspar Boye Larsen (crustchict iklädd ett Skitsystem-linne) känns som en toppenvärvning på basposition.
Mycket är sig likt jämfört med de två tidigare Sverige-besöken det senaste halvåret. Även om showen rent visuellt har tappat eldkraft sedan pyroteknikfesten på Bråvalla i somras är låtlistan tämligen het, med de 60-talsbuggande ”Lola Montez” och ”Black rose” som tjusiga blomster i en bukett bredvid en fartfylld ”Seal the deal” eller en rockabillystudsig ”16 dollars”.
Det ger oss ett Volbeat som beter sig familjärt och avslappnat. Poulsen trivs med att få prata danska, bjuda upp de yngre åskådarna på scenen i ”Still counting” och kan för stunden bortse en smula från de utmaningar och måsten som det stora formatet för med sig.
De forna dagarnas spänning och hunger må ligga några år tillbaka i tiden. Som stabil och pålitlig arenaunderhållning står gruppen ännu stark.