Den mer avskalade turnépremiären med Lars Winnerbäck ljuder lyxigt, då röst och gitarrspel kommer fram tydligare. Men mer substans i mellansnacket och fler överraskningar är att önska.

”Hur ska jag hålla reda på alla gitarrer? Och alla tonarter? Ja, det är i och för sig samma tonart hela tiden. Jag är som jag är”. Lars Winnerbäck skämtar om sig själv. Han skojar också om det där som ger vissa en djup kris och shoppingbehov bland hudkrämer och gymkort. Vi snackar åldrande.
Den 40-åriga musikern säger hur gammal nästa låt är och nämner 40-årsåldern med en inbyggd suck. Nog fiskar det fram ett och annat skrockande och visst finns det några procent charm i det. Men jag tycker mig också se ett diskret försök till att hålla förväntningarna nere.
Tur att vi även får höra exempelvis den längre berättelsen bakom ”Dunkla rum”. Jag önskar att vi fick mer sådant. Minnena bakom dessa hundra rockminutrar är detaljerade och många, förstår en när de glimtar fram. Jag vet att Winnerbäck inte lever för att vara en rockstjärna, en spexare, en entertainer, men… bara lite mer?
För självklart ska publikens höga pepp mötas av något speciellt, då Linköpings stolthet ställer till med turnépremiär, uppvärmd efter sommarens gig.
På ett nästan fullsatt Cirkus vill jag höra det mer intima och akustiska formatet lyfta Winnerbäcks texter. Jag vill bli berörd. Och jo, nog imponerar Lars Winnerbäcks lätt raspiga sångröst och gitarrfingrar mer när han byter ut ett helt band mot soloshow samt komp då och då av gitarristen och klaviaturspelaren Mathias Blomdahl. Det låter lyxigt.
”Lågsäsong”, ”Kommer och går” och titelspåret ”Granit och morän” från skivan som gavs ut i juni samsas med hits som ”Hosianna” och ”Elegi”. Vi bjuds också på en för undertecknad ny låt – ”Snö och marschaller”! Kul och fint!
Efter aftonens applåder får jag konstatera att det kanske mest är jag som inte blir så berörd, utan snarare lite sömnig av jämnheten i showen. Trots en tydlig överraskning vill jag bli mer omruskad än såhär.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!