METAL Ack, så mycket som är sig så likt. Maskoten Hector står ju där på det Andreas Marschall-designade omslaget och blickar ut över ett Mordordystert landskap, texterna refererar till tempelriddare och den eviga kampen mellan gott och ont, samtidigt som ”steel” tillåts rimma på ”ordeal” och Joacim Cans pressar sig emellanåt högre upp i tonregistren än någonsin.
Vissa må därför se ”Built to last” som en bruksanvisning i metalklichéer, jag hävdar att det är så här Hammerfall låter som bäst. Snärtigt, fokuserat och melodidrivet. Konservativt och formatfixerat, ja visst, men samtidigt så medryckande i låtar likt ”The sacred vow” och pigga ”Dethrone and defy” att det är omöjligt att inte le och bli varm om hjärtat.
Samtidigt är bandets fixering vid sin egen mytologi en black om foten. För samtidigt som inget på tioende albumet är vare sig dåligt eller trist finns det heller få stunder som brinner med samma kraft som under karriärens första decennium. Om en placerar låtarna över de från exempelvis ”Crimson thunder” eller ”Renegade” skiner de senare igenom de nya kompositionerna och överglänser dem tämligen enkelt. Hur snygg, välljudande och påkostat läcker inramningen än må vara.
Är det på den här bekvämlighetsnivån Hammerfall ämnar placera sig på i fortsättningen finns det ingen orsak att känna sig slagen.
BÄSTA SPÅR: ”Dethrone and defy”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!