SOUL Sista låten hinner knappt börja innan Peter LeMarc sjunger ”farväl”, och allt tonar ut.
Eftersom han har skrivit på sociala medier att ”Den tunna tråden” blir hans sista skiva är det ett passande slut.
Det var David Bowies ”Blackstar” som väckte LeMarc ur hans arbetsslummer. Han ville göra en skiva som passade vinylformatet. Två sidor och tio låtar med en tydlig dramaturgi. På vinylutgåvan använder han till och med den gamla och orangea RCA-etiketten som pryder Bowies största klassiker och, för den delen, originalpressen av Elvis Presleys ”From Elvis in Memphis”.
Men ”Den tunna tråden” är ingen reaktionär produkt av en 57 år gammal man som har gett upp. Det är snarare musik av en artist som har råd att göra vad han vill. Vad har han egentligen att förlora?
För 29 år sedan släppte han sin fjärde och självbetitlade skiva. ”Det vita albumet” kändes som en debut och blev hans genombrott. På den tiden fanns det ingen som lät som Peter LeMarc. Sverige var mindre då. Mycket gick fortfarande att härleda till Ulf Lundell, progg och Cornelis Vreeswijk.
LeMarc hämtade sina influenser från en annan och djupare tradition. Melodierna från Little Willie John, ”If you don’t know me by now” av Harold Melvin & The Blue Notes och Van Morrisons ”Caravan” importerades via honom till Trollhättan.
Det fanns fler exempel på svensk soul, men LeMarc lät inte storstad. Låtarna var fyllda av detaljer och berättelser som en arbetarfamilj i en liten industriort på landsbygden kunde känna igen. Som när skiftet tar slut och helgen börjar i ”Vänta dig mirakel”, den bortskämda servitrissonen som skulle få ett bättre liv än sina föräldrar i ”(Jag ska) gå hel ur det här” och när LeMarc förvandlar en husvagn till en förljugen frihetssymbol i ”Vägen (låter oss längta)”.

Det går en tunn men tydlig tråd mellan ”(Jag ska) gå hel ur det här” från 1987 och de tunga höstnovellerna på nya albumet. Och i så fall är det som om ännu en lång cirkel sluts.
Personen som blev vuxen för snart 30 år sedan stirrar nu in i ett annat och obehagligare gap. Livet är obarmhärtigt kort och så förbannat förgängligt. Vad gör man efter att ha sett detta liv hänga på en skör, skör tråd? När man själv och sin allra närmaste har överlevt cancer, till skillnad från vänner som har dött? När man har skaffat familj, uppfostrat barn, gjort karriär och är klar? Bortom detta, kanske nu eller om några år – vem fan vet? – finns ingenting.
Musiken känns som en slutpunkt, en ändstation, som om låtarna är inspelade utan en tanke på någon fortsättning.
Peter LeMarc lånar både det dödsföraktande temat och musiken från Bob Dylans ”Beyond here lies nothin’” i inledande ”Osynligt bläck”. Den som vill kan även höra spår från ”Mr Bojangles”. I det ohyggliga titelspåret, som handlar om Peters fru och hennes cancer, skriker han ”Låt henne inte dö” till en Gud som han förbannade alldeles nyss. Och i ”Något närmare än nära” finns några beska rader om vår förljugna bild av riktig kärlek och intimitet.
Leif Jordanssons glimrande stråk- och blåsarrangemang binder samman de stora känslorna till en filmisk helhet. Något som påminner om Nick Caves brutala sorgearbete ”Skeleton tree” eller Leonard Cohens dödsmässa ”You want it darker”. Men där slutar likheterna.
”Den tunna tråden” är mörk men aldrig kolsvart, förtvivlad men aldrig resignerad. LeMarcs musik har alltid tagit tillvara på de små sakernas viktiga värme och det tunga arbetet som lägger grunden för långa relationer. Kanske landar albumet i att nästan vara lycklig.
Låttiteln ”Nästan lyckliga” skulle också ha kunnat vara namnet på en samling över LeMarcs karriär.
Det kanske räcker. Det kanske är vackert.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!