METAL Den moderna musikbranschen lider av en uppenbar brist på redaktörer. På människor som vågar sätta ner foten, tygla artisternas iver och i stället ta till vara på deras bästa kreativitet. Som kan renodla, som vågar välja bort och som kan fatta de tuffa besluten för helhetens bästa.
För ett tag tycktes det som att Metallica hittat just en sådan person i Greg Fidelman. Inte bara för att 51-åringen – som på senare år har skött studioreglagen åt såväl Adele som Slayer – har gett thrash-giganterna deras fetaste ljudbild sedan det legendariska svarta albumet, utan också för att de singlar som har föregått tioendegiven har bjudit på en ovanligt välredigerad och fokuserad version av gruppen.
Så är emellertid inte fallet albumet igenom.
I likhet med ”St Anger” och ”Death magnetic” hade en hel del på ”Hardwired…to self-destruct” tjänat på att komprimeras och tajtas till. Att idéerna och infallen utsatts för ett envist och benhårt granskningsförfarande, så som det anstår ett band i hårdrockens absoluta elitserie.
Särskilt tydligt blir detta på skiva två. För att få plats med tolv spår och nära nog åttio minuter färsk musik har kompositionerna nämligen styckats upp till en tvillinggiv, där själva skivbytet också innebär en skiftning i såväl temperament som utförande.
Nog för att ”Murder one”, titeln är hämtad från Lemmy Kilmisters karakteristiska basrigg, är en referensspäckad hyllning till Motörhead-legendaren – men mycket till låt är det inte. På samma sätt är ”Am I savage?” ett stolpigt och osmidigt försök till ”…And justice for all”-progressivitet som mest pågår utan att fastna i medvetandet.
Dessa irriterande plumpar i protokollet, tillsammans med riktningslösa ”ManUNkind”, blir extra svårsmälta när Metallica dessförinnan har samlat ihop sin starkaste låtparad på mycket länge. Singlarna ”Hardwired”, ”Atlas, rise!” och ”Moth into flame” är redan inarbetade och kommer säkert leva längre i liverepertoaren än kompositionerna på de båda föregångarna, men det finns mer av samma kaliber.
Hade kvartetten lyckats hålla just denna kvalitet skivorna igenom, alternativt skurit ner omfånget till nio stycken, hade vi om några år måhända talat om albumet med samma respekt som ”Master of puppets” eller ”Ride the lightning”.
Nu blir det ändå mest ett bevis på att ensemblen skulle må bra av att omge sig med fler nej-sägare och obekväma röster.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!