Låten “Walk no bones” släpptes för två år sedan, på Rebecka Rolfarts första EP med bandet The Hanged Man. ”First quarter moon” hette låtknippen, som följdes av ännu en EP tidigare i år – och får sällskap av ett debutalbum nästa år.
I intervjun nedan, med en resfebrig Rebecka Rolfart, läser du varför ”Walk no bones” får en musikvideo först nu, hur den kommande plattan blir, vad för sjukt som hände med vänsterhanden och hur i all världen den före detta Those Dancing Days– och Vulkano-musikern hinner spela med så många (egna bandet Second Oracle, Amanda Bergman, Ebbot, El Perro Del Mar…).

Hej Rebecka! Hur är läget med dig?

– Det är bra med mig, tack ska du ha. Jag har lite resfeber just nu bara, men det är också härligt med pirr i magen.

Du är ju överallt! Hur hinner du med alla olika band och projekt?

– Haha, jag lyckades komma över Hermiones klocka [Harry Potter-referens, reds anm], så med den kan jag befinna mig på flera platser samtidigt och frysa tid och så vidare.

Vad jobbar du med mest just nu?

– Senaste veckan har det varit mest att repa ihop oss inför USA-turné med El Perro Del Mar.

Hur coolt blir det?

– Det ska bli väldigt spännande och roligt! Det är en fantastisk skiva vi ska få spela live, det ska bli underbart. Vi ska på USA-turné i två veckor och kommer landa i New York precis när de ska gå och rösta i vallokalerna. Det ska bli spännande att vara i USA just i den här tiden – och att få se alla städer jag aldrig besökt innan.

Kan du leva på musiken nu?

– I år kan jag det! Det är väldigt lyxigt att få ägna sig åt det, men ibland saknar jag att hänga med barnen på mitt gamla extrajobb på skola.

Ny video till gammal låt, alltså! Varför?

– Faktum är att den är rätt gammal, den också.. Men den släpptes aldrig då, och jag minns inte varför. Jag tycker den förtjänar att se solens ljus fast den är gjord på natten.

Vad ur låten vill ni förmedla med videon?

– Vi gjorde den enbart på intuition och lek. Det är så vi jobbar bäst, jag och Clara [Birnbaum, reds anm]. Ur det ploppade de där retsamma demonerna fram, som i stunder har velat få mig in i vissa känslostämningar. Videon visar också en slags transformation. Både låten och videon är som en mardröm i vaket tillstånd. Som livet känns ibland.

Hur såg inspelningsplatsen ut?

– Det är samma plats som jag skrev låten på. Först var det en novell, som bland annat handlade om att jag bara skulle få bli ett träd. Det är mycket himmel där, fast det syns inte för vi spelade in på natten. Det finns en stor gräsmatta med buskar och träd som vi använde som rum. Och gräset var lite fuktigt.

Är det viktigt med musikvideor, tycker du? Vad ger de?

– Ja det tycker jag, för det kan ge en ny dimension till låtar. Antingen förstärka känslan i låten eller förvirra. Det är också ett roligt sätt att få till sig musik och hitta nya band och artister. Speciellt nuförtiden, när det är så lätt att sprida en länk till en video.

Har du någon favomusikvideo of all times?

– Jag minns en video med en hund som blev uppskickad ensam till rymden. Den var riktigt sorglig och vacker och hemsk. Men tyvärr minns jag inte vad det var och jag har inte sett den på tusen år men det jag vet är att den var fantastisk.

Troligen videon till ”Into the night” av svenska The Motorhomes-videon 1999, tänker undertecknad:

Vad har hänt med livet som The Hanged Man sedan ”Walk no bones” släpptes?

– Hela senaste året med The Hanged Man har varit som en förvandling till The Hanged Man 2.0.  Det är något som puttrar i det fördolda. Jag kan inte riktigt sätta fingrarna på det än …

Vilken är din stoltaste musikerstund hittills?

– Jag blev väldigt stolt över min vänsterhand i somras. Det var under en av de svåraste låtar jag spelat på bas och jag var så fokuserad på att höra rytmen från trummorna att jag tänkte ”vänta, vem spelar basen nu?!”. Så tittade jag ner på handen som flög runt och spelade helt rätt och riktigt utan att jag förstod att det var min hand. Det var helt sjukt!

Vart vill du komma med The Hanged Man?

– Dit det tar mig. Jag vill bli färdig med inspelningarna och resten av projektet och sen ut och spela. För att sen få ny inspiration till musik och sen spela in igen. Jag gillar det där hjulet som blir att det snurrar ibland snabbt, ibland långsamt, men det rullar framåt, förbi en äng vid E4:an, sen kanske en bensinmack på Autobahn och sen vips ingen aning.

Hur blir det debutalbumet? 

– Det är under görning och det blir helt grymt! Det är en rolig och långsam process.

Har du fått nån producent- och musikerhjälp?

– Absolut! Vi har arrangerat och vridit och vänt på alla låtar tillsammans i bandet, med producenten Max-Måns Wikman. Varje låt har genomgått en slags gulddusch och förädlats till något speciellt. Det är inte färdigt än, så vad som helst kan fortfarande hända!

Kommer vi känna igen soundet från tidigare släpp?

– Ja det kommer ni, men det kommer också vara annorlunda.

När släpps fullängdaren?

– När den blir färdig, helst under 2017. Annars får vi gråa hår.

Hur ser planen ut efter det?

– Det är omöjligt att förutspå, men jag hoppas på långa turnéer och listettor.

Till sist: Vilket är världens viktigaste ord just nu?

– Hjälp.