POP Efter oemotståndlig sakralpop och det hjärtklappningsbra Dracula-soundtracket ”Ett språk för dom dömda” rodnade Jonathan Johansson av sitt helt nya sound. R’n’b, funk och soulpop berättade om flyktingtragik, överflöd och kärlek. När jag vant mig vid ”Lebensraum” skrattade jag av beundran.
På den Malmöfödda låtskrivarens femte album är han hemmastadd i sin r’n’pop. Han gör det bra och adderar som utlovat lite mer ”booty”. Men soundet är rätt tryggt.
Vardagsnära textrader om mataffären, bio, Netflix och att somna i varandras knä på bussen berör faktiskt, eftersom den röda tråden är vardagslivet med den inflyttade kärleken. Johansson placerar också effektfullt Kim och Kanye på sunkhaket Dovas i ”Vem av alla”. Det är kul och en typisk grej som funkar till hans nya sound – kanske inte det gamla.
Live kommer spåren gifta sig snyggt med de äldre, men på skiva är artisten ännu bättre då han ger sig själv en genomsvettig utmaning. ”Är man inte ute på tunn is, ska man inte hålla på med det här. Det är väl min uppgift att göra bort mig”, sa ­Johansson i fjol. Så sant. ”Love & devotion” hade mått bra av något tunnare is, tänker jag. Kanske är jag för bortskämd.
BÄSTA SPÅR: ”Du så fin”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!