Under december har jag på Instagram traditionsenligt ägnat mig åt att räkna ner de bästa plattorna i år, under hashtag #theklingsof2016.
Det har blivit en saftig samling text de senaste 24 dagarna. Där en rad sentillkomna tillskott dessutom har tvingat mig att omvärdera och skruva på placeringarna in i det sista.
För er som inte har följt nedräkningen – eller helt enkelt önskar er en mer lättöverskådlig bild av det hårda musikåret 2016 – går det här att syna denna dånande adventskalender i samlat skick.
Det blir min klapp till er denna dopparedag.
God jul, vänner och fiender.

1. Cult Of Luna & Julie Christmas ”Mariner”.
Västerbottningarnas musik kan framstå som ett planlöst vältrande i dundrande oömhet men lika mycket som en hypnotisk ytterlighetsupplevelse där tystnaden och vrålet skaver mot vartannat och skapar kosmos av kaos. Då titeln är hämtad från det amerikanska Marinerprogrammet, där en serie sonder åren 1962 till 1973 sändes ut för att utforska våra närmaste grannar i solsystemet, går det lätt att få känslan av att ensemblen svävar i det blå. Det stämmer inte. I stället finns det en djupt mänsklig känsla som löper genom de fem kompositionerna och som förstärks av det laddade mötet mellan Johannes Perssons och amerikanska sångerskan Julie Christmas strikt väsenskilda tonlägen. Låtsviten lämpar sig måhända inte för slentrianlyssning men vid koncentrerad sträckkonsumtion uppenbarar sig en helhet som bara växer i styrka. Omdömet ”astronomiskt bra” känns för en gångs skull som en klar underdrift. (Lyssna)

2. Vanhelgd ”Temple of Phobos”.
”Ge upp, ge upp, sluta spring för ditt liv/Allt blod är nu spillt, allt hopp är förbi”. Att Vanhelgd i det här albumets finalnummer ”Allt hopp är förbi”, en analys så skarp att den var tvungen att spelas in i två versioner, har gett 2016 en egen signaturmelodi är bara ett exempel på fjärde albumets förträfflighet. Gruppens undergångsspäckade dödsmetall, lika svärtad som ruttet brun, förklarar resten. Fjärran från den strikt linjära Stockholmsdöds som Mjölby-gruppen slentrianmässigt påstås ägna sig åt är ”Temple of Phobos” i stället en skapelse som bygger på nyanser och kontraster. Mellan svinråa toner och mystiska melodier. Mellan domedagsfyllda texter på såväl engelska som modersmålet. Mellan vackert och fult. Mellan det blodfyllt mänskliga och det diaboliskt laddade. Sluta spring för ditt liv – här finns allt du har letat efter. (Lyssna)

3. Subrosa ”For this we fought the battle of ages”.
Nyligen försökte en förståsigpåare på Twitter dödförklara årssammanfattningar av album med motiveringen att formatet är lika stendött som handhyvlade träskor och Lilla Fridolf-serier. Jag ämnade för en stund ge mig in i debatten men är glad att Salt Lake Citys saltaste gäng i stället kommer ut som språkrör för helthetstänk och dramaturgi i en ack så fragmenterad samtid. Kvintettens fjärde album är nämligen inget annat än ett timslångt fuck you till snabba kickar och splittringsivrare. Dess violindrivna undergångstoner känns som taggtråd runt magmunnen; intensivt suger de in en i en cineastisk feberdröm man aldrig vill vakna ur och som borrar sig längre och längre in i medvetande ju närmare slutet du kommer. Bättre stonersludge hittar du inte i år. (Lyssna)

4. Katatonia ”The fall of hearts”.
I grund och botten är sorg, om än aldrig så förlamande och bitterljuv, en tämligen simpel känsla. Den bygger liksom på givna lagar, följer ett mönster av ledsamhet och frustration, acceptans och slutligen förlösning; en process där tröst och och förståelse är lika livsviktiga som syre och värme. När huvudstadens främsta vemodsskalder firar tvåsiffrigt album skruvar de fast muttrarna till själens egna nirvana. Deras innerligt gothanstrukna mysprog är eftertänksam och melankolisk men samtidigt trulig och krävande genom trilskande arrangemang och en generöst tilltagen speltid på nära nog 70 minuter. Bottenlöshet och bedrövelse har nog aldrig låtit så här vackert. (Lyssna)

5. Khemmis ”Hunted”.
När superkvartetten, hemmahörande i The Mile high city, skred till verket med uppföjaren till förra årets lyckade debut ”Absolution” mediterade medlemmarna runt ett endaste ord i replokalen: refränger. Och om inte annat märks det i omedelbarheten och lättillgängligheten i låtarna på ”Hunted”. Enär fortfarande rotade i samma nydoomscen som exempelvis Pallbearer har bandet den goda smaken att variera tempot genom de fem låtarna, från malande långsamt till headbangingvänligt upptempo, och låta spröda Iron Maiden-slingor flämta likt fyrtorn i det kompakta mörkret. Om undergången nu närmar sig för varje andetag, mycket talar ju för det, har Khemmis skrivit dess signaturmelodi – och detta bara fyra år in i karriären. Endast fantasin begränsar tankarna om exakt hur långt det här bandet kan gå. (Lyssna)

6. Hatebreed ”The concrete confessional”.
Att kalla Hatebreed fantasilösa är lite som att kritisera tigern för dess ränder och vassa klor. För även om Connecticut-gruppen enligt konventionella musikmått mätt saknar vidvinkelsyn och renoverande ambitioner är det här den form som passar dem bäst. Den marginalintresserade kan säkert notera det old school-thrashiga drivet i ”A.D.” och ”Dissonance”, blastbeatutbrotten i ”Walking the knife” eller läktarkörerna ”The apex within”. De är detaljer som kan tänkas ge fräschör, som skakar om i moshpiten och som får lyssnaren att stanna upp och ta notis utan att tappa vare sig fattning eller stuns i dansstegen. Det här är en betongbikt som drabbar dig – hårt. (Lyssna)

7. Deftones ”Gore”.
Att konvolutet pryds av en lyftande flamingoflock är egentligen lika logiskt och orimligt som att titeln för tankarna mot blodstänk och synålar under naglarna. För även om ansatsen på åttonde albumet är aningen mer försiktig än på föregångarna ”Diamond eyes” och ”Koi no yokan” finns det en underliggande besvikelse och uppgivenhet som river och sliter i kompositionerna. Det gör skivan till en krävande och uppmärksamhetstörstande upplevelse som kräver tid och tålamod. Du måste ge den tid och omvårdnad. Men med rätt insats ”gore” det utmärkt att dyrka Deftones igen. (Lyssna)

8. Deathspell Omega ”The synarchy of molten bones”.
Det fanns tendenser på föregående ”Paracletus”, släppt för sex år sen och avslutande delen i en stilbildande skivtrilogi, som talade för att de franska svartmetallvisionärerna var på väg åt genrens ack så populära blackgazefåra. Lyckligtvis kommer det strikt anonyma gängets sjätte fullängdare och fullkomligt bombar skiten ur sådana tankar. I stället är ”The synarchy of molten bones”, blott fyra spår på en sammanlagd halvtimme, en strukturellt svårgripbar uppvisning i vrede, hat och oppositionsvilja. Det nya kapitlet i Deathspell Omegas mytologi är skrivet mot en fond av förstörelse och förintelse där Satan själv är berättarjaget. Darra, ynkliga myror. Era återvändande härskare står redo att krossa er utan tvekan eller nåd.

9. Ulcerate ”Shrines of paralysis”.
För att utmana och omvärdera det invanda inom en genomkörd genre krävs 2016 såväl mod som framåtanda. Och det är just där som den nyzeeländska trion får lyckomätarna att blinka rött. Likt en kulinarisk destruktion av en välkänd rätt plockar Ulcerate på femte given ned musiken i sina beståndsdelar, granskar delarna ingående – och fogar samman dem till något som känns såväl unikt som omtumlande. Slutresultatet är ett komplext och huvudsprängande album som aldrig tycks tappa angelägenhet, oavsett hur lång tid lyssnaren får ägna det. (Lyssna)

10. Dark Tranquillity ”Atoma”.
För de som anser att In Flames gått för långt i sin amerikanisering av soundet står deras Göteborgskollegor kvar som stolta försvarare av en mer grundläggande syn på melodidriven dödsthrash. Det hindrar emellertid inte Dark Tranquillity från att ta ut svängarna och öppna upp soundet för utomstående influenser och genreavlägsna tankespår. Tydligast märks det i de elektroniska bonusspåren ”The absolute” och ”Time out of place” (båda värdiga en mer framskjuten roll) men även titelspåret och ”Force of hand” förklarar att det finns fler känslolägen att spela ur än slentriantvåtakt. (Lyssna)

11. Evergrey ”The storm within”.
Med tanke på den konceptuella grunden, idén om att allt måste raseras för att kunna byggas om, blir tionde skivans motsatsförhållande mellan fläskigt halvprogressiv metal och introvert gothmörker extra passande. Med Tom S Englunds innerliga sång som själva epicentrum framkallar Evergrey komplexa men ändå sympatiskt lättillgängliga lågtryck av mulna molltoner och dystra arrangemang. Hårdast blåser känslostormarna dock när ensemblen steker gitarrfläsket och låter lyssnaren krypa riktigt nära. Speciellt i avvaktande ”The impossible” och duettstyckena ”The paradox of the flame” och ”In orbit” är det här ett yrväder som håller – inifrån och ut. (Lyssna)

12. Blood Incantation ”Starspawn”.
Det krävs mycket råg i ryggen för att våga inleda ett death metal-album med ett krångligt trettonminutersstycke som ”Vitrification of blood (Pt 1)” – och ännu mer briljans för att lyckas med bedriften. Det om något säger mycket om varifrån Denver-gruppen laddar på sin debutfullängdare. Grundtonen är krävande och rå, progressiv och brutal. På ”Starspawn” vävs styrkan från Morbid Angel och Incantation ihop med vidsyntheten hos exempelvis Gorguts och Atheist på ett sätt som allt annat än smeker medhårs. Men som också därför räcker längre än den mesta snabbscrollade death metal som har släppts under året. (Lyssna)

13. Bombs Of Hades ”Death mask replica”.
Det vore för enkelt och instinktivt att avfärda Västerås-gruppen som ännu ett crustskabbigt dödsgäng bland många. Därtill är Bombs Of Hades aningen för mångfacetterade, i det avseendet att kvartetten ofta garnerar sitt åskdån med exempelvis Moog och mellotron utan att för den skull avvika på proggigare spår. Fjärde albumet är det senaste bidraget till en diskografi som bara blir skarpare för varje år som går – och i ”On pillars of madness” har de dessutom lyckats skapa årets mest briljanta dödspunkmagi på strax över två minuter. Så långt ifrån lagom det går att komma. (Lyssna)

14. Incarceration ”Catharsis”.
Även den med högst försiktigt intresse för extrem metal torde bli särskilt överraskad av att den här trion kommer från Brasilien. På sin debutskiva attackerar de sitt thrashlindade dödsmangel med samma oömma våldsamhet som ett mer kontrollerat Sarcofago och den tidigare upplagan av Sepultura i närkamp med Death och Dark Angel. Sannerligen inget speciellt och udda med den mixen, men sättet som Incarceration tar sig an uppdraget lämnar en svettig och utpumpad när ”Into the blackest void” sätter punkt för skärselden efter en halvtimme. Att sångaren, och enda originalmedlemmen, Daniel Silva emellanåt använder sig av efternamnet Duracell säger det mesta. (Lyssna)

15. Astronoid ”Air”.
Så sällan det sker att en upptäcker ett band som erbjuder något unikt. Som tar välkända uttryck och känslolägen, skruvar dem en smula – och kommer fram med något som känns väldigt eget och personligt. Lite löst går det förvisso att dra paralleller med exempelvis Alcest, Wolves In The Throne Room och Deafheaven, men Boston-baserade Astronoid bringar också något eget till bordet. Med svulstigt svepande melodier – emellanåt som hämtade från Khomas mer bombastiska stunder – och emellanåt närmast feminint vän sång gör kvintetten ”Air” till en syreinjektion i en unblackscen som bara tycks bli mer intressant och mångfacetterad för varje år. Oj, vad jag skulle vilja uppleva detta band live. (Lyssna)

16. Avenged Sevenfold ”The stage”.
Efter den ängsligt strömlinjeformade och förebildsfixerade ”Hail to the king” framstår Huntington Beach-gruppens sjunde fullängdare som en sensation. Chocksläppt en och en halv månad före aviserad release, och under annat namn, är ”The stage” tveklöst en skapelse gjord för att sätta griller i huvudet även på de mest hängivna fansen. Här närmar sig Avenged Sevenfold snarare Dream Theathers och Devin Townsends progressiva sound och fläker ut sina kompositioner i en svårgenomtränglig svit som tar tid att komma överens med. En hyllning till tålamodet i en samtid byggd på förgänglighet och snabba kickar. (Lyssna)

17. Testament ”The brotherhood of the snake”.
Då en av låtarna heter ”Canna business” kommer det knappast som någon överraskning att elfte studioalbumet från Testament är en riktig rökare. På ”Brotherhood of the snake” förvaltar Bay Area-veteranerna sina 00-talstillgångar på förnämsta sätt. Kvintetten använder det spänstiga thrashdrivet på gamla ”The gathering” som språngbräda in i meloditänket från comebackgiven ”The formation of damnation” och kommer ut på andra sidan med en skiva som känns överraskande pigg och uppkäftig för ett gäng som debuterade för 29 år sedan. (Lyssna)

18. Inquisition ”Bloodshed across the empyrean altar beyond the celestial zenith”.
För överrimligt underhållande black metal-humor: Låna ut öronen till ”Outro: The invocation of the absolute, the all, the Satan”, en bön komplett med getbräkande, klonkande fingercymbaler och ett mantra som låter som ”baba björk”. Tro emellertid inte att Dagon och Incubus för den skull totalt har tappat greppet. För på sjunde lovsången till Hin håle och hans samlade gäng smådjävlar fortsätter den Colombia-bördiga duon sitt förfinande av höghastighetsrens från avgrunden. Och gör det på ett sätt som är omöjligt att värja sig emot. Baba björk! (Lyssna)

19. Graves At Sea ”The curse that is”.
Det började ju så lovande. Men en hyllad demo i seklets början och ett par ep-skivor byttes mot ett virrvarr av märkliga beslut och ännu märkligare droger. Vilket gör att det Portland-baserade gänget nu fullängdsdebuterar hela tolv år efter första singeln – och det på ett sätt som lämnar få oberörda. Med tanke på att Graves At Seas hudnära sludge har haft så lång tid på sig är ”The curse that is” ett väldigt genomarbetat och komplett verk. Mörkt, sävligt och hotfullt men samtidigt bräddfyllt med gistet sköna melodier, som tillåts kika fram genom allt elände. (Lyssna)

20. Rorcal ”Creon”.
Den musik som kräver något av sin lyssnare är också den som oftast ger mycket åter. I denna kategori går det definitivt att sortera in Schweiz kanske mest vidsynta svartmetallare. På fjärde fullängdaren blåser de upp låtlängderna till gigantiska proportioner, delar upp sina 51 minuter i rampljuset på fyra stycken och skildrar döden via figurer från den grekiska mytologin. Fullkomligt omistligt, om än ack så krävande, helvetesmuller. (Lyssna)

21. Asphyx ”Incoming death”.
Sisådär tre decennier efter koltingåren kan death metal lika gärna vara esoterisk och mystisk som brutal och rå. De holländska veteranerna gräver dock där de står, i en murken jordmån där mänsklighetens uselhet ruttnar samtidigt som Satan skrattar åt spektaklet. (Lyssna)

22. Lionheart ”Love don’t live here”.
Ett lejonhjärta garanterar mod, vilja och en oförmåga att vika sig. Den känslan har NoCal-gruppen fångat på sitt fjärde album, tillika avskedsföreställning. Gosse, vad jag kommer sakna det här bandet. (Lyssna)

23. Martyrdöd ”List”.
Att göra något som känns fräscht inom en så formatstyrd genre som kängpunk, eller crust om du så vill, är en prestation i sig. På uppföljaren till två år gamla ”Elddop” gör emellertid västkustcombon just det. Den spelar hårt och d-taktsstadigt men har samtidigt en melodiös sida som sveper bort övriga konkurrenter på marknaden. Sällan har väl en låttitel som ”Oemotståndlig” varit mer väl vald. (Lyssna)

24. Metallica ”Hardwired…to self-destruct”.
Även om bandet hade behövt en stram redaktör och sansa sig när det gäller låtantalet är ”Hardwired… to self-destruct” till stora delar ett bevis på varför Metallica är ett av världens största band – alla kategorier. (Lyssna)