De flesta artister hade kanske nöjt sig med att spela in två album fyllda av gamla Frank Sinatra-standards men efter ”Shadows in the night” 2015 och ”Fallen angels” i fjol släpper Bob Dylan nu ”Triplicate”, ett trippelalbum (!) med ytterligare 30 evergreens, däribland megaklassiker som ”Stormy weather”, ”As time goes by”, ”These foolish things” och ”Stardust”. ”Triplicate” är uppdelad på skivorna ”Til the sun goes down”, ”Devil dolls” och ”Comin’ home late” och kommer 31 mars. Men ett första smakprov dök upp i dag i form av ”I could have told you”, en soft ballad som Sinatra spelade in 1954 och många har tolkat sedan dess.

Det är känt sedan tidigare att Dylan satte dessa låtar på tejp i legendariska Capitol-studion i Los Angeles – samma studio där Sinatra sjöng in många av sina största klassiker – i februari i fjol, men många dylanologer har gissat att inspelningarna så småningom skulle släppas som en eller flera volymer i Dylans ”Bootleg series”. Detta inte minst då det har börjat ryktas om att Dylan har ett nytt album på gång med egna nya låtar, producerat av Daniel Lanois (baserat på en kryptisk och senare raderad tweet av en studiotekniker och det faktum att Lanois gillat en fråga han fick på Facebook om när det nya Dylan-albumet kommer, så ett gäng nypor salt är möjligen på sin plats här). Då Lanois producerade två av de allra bästa Dylan-skivorna i ”modern tid”, ”Oh mercy” från 1989 och 1997 års ”Time out of mind”, är det givetvis förståeligt att många fans gärna vill tro på ryktet.
Den nyblivne nobelpristagaren har sannerligen överraskat sin publik förr, så allt är på så vis helt i sin ordning. Och på fansajten Expecting Rain pendlar reaktionerna i diskussionsforumet mellan förvirring, upprymdhet och besvikelse. För åtskilliga Dylan-fans var två Sinatra-skivor åtminstone en för mycket och nu kommer det alltså hela tre till.

Hur mycket detta formliga evergreenbombardemang kommer att påverka setlistorna på vårens Sverigekonserter (Stockholm Waterfront 1-2 april, Sparbanken Skåne Arena i Lund 9 april) återstår att se, men vi kan nog åtminstone gissa att det här är sista kapitlet i Dylans ”Sinatra-fas”.