Moto Boy är tillbaka! Änglarösten från Malmö har tagit fram ett nytt sound i en studio i Berlin, ihop med producenten Niko Stoessl (SlikNik). Resultatet låter hittills mer dansgolvsvänligt än på vackra förra albumet ”Keep your darkness secret” – men kärnan finns kvar, tack vare ovan nämnda stämband.
Det pedagogiskt döpta, fjärde regelrätta studioalbumet ”New music” släpps i mars. Då drar artisten även på Sverige-turné, med start den 23 mars i Helsingborg.
Men först: nya singeln ”Dead for seconds”, som föddes i ett magiskt flyt och demonstrerar hur bra det kan låta när två turnévänner och unika sångröster teamar.
Nina Persson har vi ju hört allra mest i The Cardigans – bandet som Moto Boy, till vardags kallad Oskar Humlebo, har varit turnégitarrist för i runt fem år. Duon har sjungit ihop förr, men aldrig på en Moto Boy-singel.
Videon till ”Dead for seconds” premiärkollar du här. Missa sedan inte den bloggexklusiva intervjun med Moto Boy. Han snackar låten, videon, Berlin, vänskapen med Nina, vad som kan få dem att bråka, rollen på operan och mer.

Hej Oskar! Hur mår du?

– Jag mår skitbra. Jag åt bara Silviakaka till frukost så jag är lite sockerhög.

Vad handlar ”Dead for seconds” om för dig?

– För första gången sedan ”Young love” har jag gjort en kärlekslåt som inte är helt suicidal och mörk, även om den är rätt morbid och knarkig. Det är en låt om hur hjärtat stannar och man dör i några sekunder när man kommer nära den där man är så jävla kär i. Hur den personen blir som ens drog, ens abstinens och överdos.

Hur är din och Nina Perssons duetthistorik?

– Vi har sjungit ihop live några gånger och jag gjorde en fin gästning på A Camps låt ”Golden teeth and silver medals” under Ninas soloturné 2014 – men det här är den första riktigt släppta duetten vi har gjort.

What took you so long?

– Det tar tid för stjärnorna att rada upp sig ibland, även om viljan finns där. Vi har snackat om det länge men först nu var alla omständigheter på vår sida.

Sa Persson ja direkt?

– Hela storyn kring den här låten är lite ”ja, direkt”. På väg från studion råkade jag spela något som lät intressant. På en timme var låten där, i princip klar. En timme till så var demon klar. Samma kväll spelade jag den för Nina på en fest i Malmö, som älskade den och nappade direkt. Dagen efter åkte jag till Berlin och Niko och på en dag var grunden till klar. Christian Eigner [livetrummis med Depeche Mode, reds anm] gillade den, vi la trummor på en eftermiddag och sedan Ninas sång på någon timme – och tadaa, där var den. Vissa grejer verkar fan välsignade.

Varför passar en sådan här video till låten?

– Alltså, har man Nina Persson så behöver man inte mycket annat för att det ska bli magiskt, så jag ville ha det enkelt, ärligt och rått, utan konstigheter. Nina är så jävla cool och har så cool stil. Hon behöver ingen som styr. Det är bara att åka med. Det är ju som låten är också – känslan av en blixt i varje stund, liksom. Man är kär och det går skitfort och man bara åker med utan kontroll egentligen.

Hur var fotosessionen?

– Snabb och kul. Jag blev full på romglögg och bubbel, så jag kommer inte riktigt ihåg de sista tusen fotona…

Hur länge har du och Nina Persson känt varann?

– I typ fem år. När jag fick frågan om att åka med dem som gitarrist visste jag att det skulle bli väldigt roligt men jag var inte beredd på att få ett gäng nya bästisar på kuppen. Hela det gänget är några av de mest fantastiska och ödmjuka personer jag träffat.

Vad är det finaste med henne? När blir ni osams?

– Jag älskar hennes humor. Hon är jävligt rolig, Nina. Sedan är hon ödmjuk och skarpt intelligent. Hon är fantastisk, helt enkelt. Vi har inte råkat i luven på varann än, det ska nog mycket till innan det smäller, men jag lär ju inte ha mycket till chans om det skulle hända, för hon är jävla tuff!

Hur har ditt nya sound vuxit fram?

– Ett tag jobbade jag på ett väldigt Broder Danielskt sound, skitigt och slamrigt, men det kändes mer nostalgiskt än nytt. Vad jag än gjorde själv kändes det inte som att jag tog mig framåt. Så någonstans i slutet på 2015 kändes det självklart att jag behövde släppa kontrollen till en producent. Niko Stoessl kändes mest intressant och nyskapande för mig.

– Vi gick på spontanitet och intuition. Vi körde snabbt och intensivt i några dagar, pausade några veckor och sen snabbt och intensivt igen. Vi spelade och improviserade fram det mesta, i stället för att övertänka. Det som kändes intressant och nytt gick vi på direkt, bjöd in vänner till studion på nätterna och festade till musiken. Det är ett sjukt inspirerande sätt att jobba på.

Har din fru Pikko påverkat nya plattan?

– Helt klart. Pikko har påverkat mycket. Det har hon alltid gjort men, speciellt mycket den här gången. När vi gjorde ”Secret”-ep:n färgade det av sig på hur jag tänkte och jobbade med Moto Boy, till exempel hur man kan använda rösten som ett instrument. Och hur man kan hålla sig lite coolare i musiken. Pikko har ju alltid varit den coolare av oss, bevisligen, eftersom Pikko nu är nominerade som årets pop på Manifestgalan – den bästa av alla galor – något som Moto aldrig har lyckats med.

Berätta om något nytt, som du gör på ”New music”!

– Till exempel gör jag en duett på tyska, en åtta minuters klubblåt med Anna Lanfer och GRAU, där Anna fick fria händer att forma och bearbeta texten. Hon lyfte den till en helt ny nivå!

Vad tänker du att plattan kan göra för din karriär?

– Det är första Moto Boy-skivan jag släpper på Pikkos och Moto Boys egen label KaiLudvig, så det känns jävligt kul! Senaste åren har det boomat med fans över hela världen, som vi kan nå direkt som aldrig förr. Vi kan göra vad vi vill, när vi vill, hur vi vill. Det känns ärligt lite som inför första skivan. Inga jätteförväntningar – jag är bara jävligt stolt och glad att jag kunnat åstadkomma något så stort med så stora och fantastiska vänner utan hjälp från något storbolag. Det är helt DIY.

Vad är det roligaste du gjort senaste året?

– Jag har fått jobba med dirigenten Hans Ek igen. Det har varit storslaget. ”Made by Björk” och ”Bowie in Berlin”-konserterna var fantastiska att vara med i … Via Hans har jag fått lära känna underbara människor – Edda Magnason, Jenny Wilson, Jennie Abrahamson, Magnus Carlson och många fler. Pikko-släppet var också jävligt kul. Och konserten med Moto Boy och MSO (Malmö Symfoniorkester, reds anm). Sedan hade jag ett fantastiskt bastuhäng med Cardigans i Vasa… 2016 var kul.

Vad blir roligast 2017?

– ”The feeling of going” med Skånes dansteater på Malmö Opera [och musik av Jónsi, reds anm] kommer bli skitkul! Cardigans på Gröna Lund ser jag fram mot. Sedan längtar jag verkligen efter en Moto Boy-turné, så det kommer bli underbart att få åka ut igen.

Var ser vi dig annars i år?

– Vill man se mig med en drink i handen är det nog på någon av barerna kring Boxhagener Platz, Berlin.

Till sist: Vilken är den mest minnesvärda kommentaren du har fått om din sångröst?

– I Vasa, efter en konsert på Ritz, var det en kille som sa ”När man lyssnat på Moto Boy är det som om själen badat bastu”. Fantastiskt. När jag gästade Johnossi på Postbahnhof i Berlin skrek en snubbe i publiken ”Oh no, it’s that gay guy again!”. Humor.

LÄS OCKSÅ: Pikko (med Moto Boy) släpper första låten! (premiär)