UPPSALA. Frida Hyvönens musik borde förses med varningsetiketten ”no filter”.
På turnépremiären träffar varje stavelse som Amors förkastliga pilar.

Frida Hyvönens svenskspråkiga debut ”Kvinnor och barn” är exakt lika lång som pendeln mellan Stockholm och Uppsala. Precis som första gången jag hörde den – även då på ett tåg – sitter jag bara och gapar. Stirrar ut över Sollentuna centrum och väntar på nästa strof med skräckblandad förtjusning.
På Uppsala Konsert & Kongress restaurangdel sitter Frida vid en flygel i det röda strålkastarljuset. Med sig har hon artisterna Linnea Olsson på cello och kör och Amanda Lindgren från duon Systraskap på blås, synt, percussion och kör. Publiken sippar vin.
Sångerna låter nästan identiska med albumversionerna. Hyvönen spelar uteslutande låtar från ”Kvinnor och barn”. Det finns ett berättigat självförtroende i det; skivan tål att höras i sin helhet. Huvudpersonen äger dessutom ett oberäkneligt skämtlynne och bjuder på stå upp-liknande mellanprat så rappa att de kunde vara skrivna av en ung Woody Allen.
– Tack så mycket för att jag får berätta om mina olyckor för er. Det ligger en viss sadism i det här yrket, säger Hyvönen från bakom sin flygel.
Hon improviserar spontana visor om sin egen merchandise, kommenterar sitt eget pianospel i realtid och agerar avslappnad allsångsledare (”ta en klunk vin, slut ögonen”).
I ”Fredag morgon” har hon sin egen, moderna motsvarighet till Olle Adolphsons ”Trubbel”.
– Hur börjar man en sån här berättelse? Den är sju minuter lång och väldigt plågsam. Hon tar sats:
”På fredag morgon vakna jag vid nio…”
På borden står 200 orörda vinglas. Alla sitter förstummade, blickarna fästa vid kvinnan bakom flygeln.
– Fy fan, suckar hon när låten är slut.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!