ROCK Det finns så mycket att tycka om med Invsn.
På 90-talet, när alternativ musik var mainstream, skulle ingen höja på ögonbrynen åt musiken. Men i dag när mainstream verkar vara det enda alternativet och fascismen skruvat nog har lyckats göra vänstern till det nya etablissemanget känns Umeå-bandet märkligt aparta.
Fjärde skivan ”The beautiful stories” är som att följa med bandets sångare, den notoriske vinylsamlaren Dennis Lyxzén från Refused, på skivbörsar i Europa. Den som vill kan bocka av The Cure, Joy Division, The Afghan Whigs, PJ Harvey, Sonic Youth och några dussin namn till. Allihop hörs någonstans i mixen.
Invsn hittar med imponerande stilkänsla en rågång mellan omedelbara popmelodier, postpunkiga basgångar och hardcore-hookiga gitarrer. Ibland känns det visserligen roligare att kolla upp banden och artisterna som bandet har influerats av än att lyssna färdigt på ”The beautiful stories”. Referensrock brukar ha det problemet. Men jag gillar verkligen dynamiken som skapas av att Christina Karlssons och Sara Almgrens röster får vara det viktigaste instrumentet.
Men den stora poängen är gruppens vuxna indiehjärta, att skapa och ge ut musik utan att ta hänsyn till något annat än sin egen kreativitet.
Låter det sista banalt? Inte när resten av världen är Kalle Anka.
BÄSTA SPÅR: ”The distance”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!