HIPHOP Första gången som en medlem i Run-DMC hörde Rakim visste han att det var över. På ett ögonblick var den stilbildande gruppen, som många kallade hiphopens Beatles på 80-talet, över. Rakim från Eric B & Rakim rappade inte som någon annan. Han hade lyssnat på John Coltrane. Genom att inspireras av den legendariske jazzsaxofonisten hade Rakim en rytm, en tajming och ett flow som ingen annan. Den som har hört Coltranes version av ”My favorite things” vet också var Rakim kommer från.
Och i så fall är Migos som att lyssna på Ornette Coleman. Precis som Ornette har hiphopgruppen från Atlanta inga regler. Medlemmarnas trippelflow är frijazz. Det känns som att orden och melodierna är improviserade. Deras rap går alltid, precis som Ornette Colemans platssaxofon 1959, dubbelt så snabbt, eller dubbelt så långsamt, som musiken. Ofta är texterna helt obegripliga. När rockjournalisten Tony Ernst intervjuade Migos i musiktidningen Sonic sa medlemmen Quavo: ”Det finns ingen essens där, det handlar bara om vad som känns rätt och vad som hörs rätt. Allt är möjligt. Det finns ingen formel, ingen plan, vi bara kör. Om det känns bra, hörs bra, doftar bra, smakar bra, ja, då är det bra.”
Om orden, ljuden, stönen och ropen låter tuffa till de blixtrande trapbeatsen – kör. Att Migos experimentella Atlanta-hiphop, som fuckar upp Södern-influenser från Outkast och Juvenile och Cash Money-klicken, har lyckats bli etta på Billboardlistan inleder en ny tideräkning för genren. Att lyssna är som att sätta öronen i en DeLorean DMC-12 – bilen som användes som tidsmaskin i filmen ”Tillbaka till framtiden”. Destination? I morgon.
Skivan hade också kunnat heta ”The shape of hiphop to come”.
BÄSTA SPÅR: ”Call casting”.
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!