METAL Med 37 aktiva tjänsteår är Overkill värda såväl guldklocka som arbetstidsförkortning för sin slitvargsinsats. Alltid lite vid sidan om elitserien och de fina salongerna har den envist gnetat på utan att gnälla alltför mycket, inte ens under de mörka åren på 90-talet, och det utan att vare sig få samma lyxiga pensionsförsäkring eller mainstreamaktning som thrashscenens främsta aktörer.
Inte konstigt då att titeln på New York-gruppens artonde studioskiva anknyter till vardagens monotona lunk. Likt ett fårat och ärrat genomsnitt av LO-kollektivet finns det få anledningar att tillföra något kantigt eller omvälvande; hjulet får i stället snurra på i den takt som passar bäst under en timme fördelad på tio låtar.
Just längden är också problemet. För även om kvintettens tempofyllda metal är som gjord för att stöpas i tajta formar dras låtlängderna oftast ut med ett par minuter för mycket, som i ”Mean green killing machine” (07:29), ”Shine on” (06:03) eller ”Let’s all go to Hades” (04:55). Det blir som sömnmedel för intresset, extra synd då materialet i övrigt håller genomgående trivsam klass.
Overkill känns lite för ivriga att motivera sin position och fortsatta tjänstgöring, visa uppkomlingarna att gammal är äldst och att de minsann inte kommer lämna glastaket blankt och skinande. Men de missar att storleken inte är det enda som har betydelse för upplevelsen.
BÄSTA SPÅR: ”Our finest hour”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!