Tänker på amerikanska countryrockgruppen The Jayhawks och albumet ”Tomorrow the green grass” från 1995. På omslagets baksida finns en kort text om skivan skriven av musikjournalisten Tony Glover. En rad sticker ut, att musiken har ”a sadness that comes from open-skied nights more than ashes in alleyways”. Det är också en träffande beskrivning av Courtney Marie Andrews.
Andrews har kanske inte så mycket gemensamt med det fantastiska bandet från Minneapolis. Hon växte upp i Phoenix, Arizona och berättar från scenen att hennes föräldrar hade en Jumping Cholla i trädgården, om jag uppfattar saken rätt. Det är en av de mest hatade kaktusarna i sydöstra USA. Taggarna lossnar så lätt att det finns en myt om att uslingen skjuter i väg dem på nyfikna inkräktare. Dessutom är det ett litet helvete att få bort taggarna från kläder och hud. På något vis känns det som en passande växt för kärv och sorgsen country.
Men det som Courtney Marie Andrews ändå delar med The Jayhawks är kärleken till den vidsträckta och syrerika melankolin. Ensamheten i musiken är inte storstädernas klaustrofobiska anonymitet. Det är snarare en ensamhet som gror i öppna landskap, under en kall himmel där det kan vara flera mil mellan lyktstolparna.
Mycket i Andrews musik är djupt traditionellt. Det är inte bara låttiteln i ”Woman of many colors” som påminner om Dolly Partons ”Coat of many colors”. Nya låten ”Heart and mind” sitter även vid samma bord som countryklassikern ”A satisfied mind”. Men sångmelodierna tar samtidigt flera oväntade vändningar. Det finns en anledning till att Courtney Marie Andrews brukar jämföras med Lucinda Williams och Joni Mitchell.
Att First Aid Kit står i publiken är knappast ett sammanträffande. De har en självfrände i Courtney Marie Andrews. Allihop förvaltar en urgammal tradition och ger den nytt syre.
Inramningen är anspråkslös och spartansk. Courtney Marie Andrews uppträder framför röda ”Twin Peaks”-draperier och bredvid henne sitter en ung man vid en steelguitar. Hans dreads är lika tjocka som vattenslangar. Mellan låtarna verkar Andrews blyg. Det går knappt att höra när hon pratar om att hon drog tillbaka sina första tre album eftersom hon inte tyckte att de höll måttet. Eller när hon kallar Donald Trump för ”ostbåge”.
Men så fort Andrews börjar att sjunga märks det att 26-åringen har turnerat sedan tonåren. Hon har lärt sig hantverket grundligt genom att spela, spela och spela. Rösten fyller hela rummet och trycker på många ömma ”high lonesome”-smärtpunkter.
Som vanligt när amerikanska artister möter den svenska publiken verkar de förvånade av att alla är så tysta och artiga. Tja, det är söndag på Södermalm i Stockholm. Stämningen är inte direkt ”rowdy”.
Men i det här fallet tror jag att det beror på att ingen vill missa en enda ton eller detalj.
Konserten är, i all sin enkelhet, andlöst vacker.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!