Startsida / Inlägg

Depeche Mode gör mörk nutidsblues

av Håkan Steen
depeche Mode2017
Depeche Mode leker ”Easy rider”. Men nya albumet är allt annat än easy, snarare något av det mörkaste de har gjort. Foto: Anton Corbijn

depechemodeRateDepeche Mode
Spirit
Mute/Sony

POP ”We feel nothing inside” sjunger Dave Gahan i ”Going backwards”, det första spåret på Depeche Modes fjortonde album.
”Oh, we’re fucked” konstaterar Martin Gore i sista låten ”Fail”.
Däremellan hinner de, bland mycket annat, attackera de ökade ekonomiska klyftorna och fråga sig var revolutionen tog vägen.
Det handlar emellertid inte om att sätta sig på höga hästar och försöka vara Bror Duktig. När Gahan i ”Scum” sjunger ”Hey scum/What have you ever done for anyone?” ställer han lika mycket frågan till sig själv som till någon annan.
Depeche Mode har alltid varit ett politiskt band. De sjöng om kapitalism och girighet redan i ”Everything counts” 1983 och rasism i ”People are people” året därpå.
Men de har sällan varit så tydliga som på ”Spirit”. Albumet, producerat av James Ford från Simian Mobile Disco (känd bland annat för sina produktioner åt Florence + The Machine och Arctic Monkeys), går i mörka och dova toner utan alltför mycket onödig utsmyckning.
Depeche Mode tar kanske inte sin musik i några alltför oväntade riktningar, även om ”Poison heart” kanske bäst går att beskriva som den elektroniska trions twist på en klassisk soulballad. Snarare handlar det om att förse välbekanta Depeche Mode-sound med nu-känsla.
”You move”, en av få låtar som lägger dystopierna åt sidan och istället utspelar sig i sovrummet, minner om det Kraftwerk-influerade band som spelade in ”Construction time again”. ”So much love” är en rak, snabb och intensiv synthvägg med den patenterade Depeche-gitarren och låter som gjord för att driva upp stämningen på en arena.
Musikaliskt och tematiskt känns ”Spirit” som det mest konsekventa album trion har gjort på länge. Mest är albumet deppig nutidsblues, en samtidskommentar fräst till brexit och trumpismen.  Självklart är det bra när ett stort band som Depeche Mode tar sig an den sortens teman, och de ger utan tvekan även musiken några doser ny glöd. Men även om Martin Gore skriver med en hälsosam sarkasm känns hans bilder, till exempel i en låt som ”Poorman”, lätt lite platta. Det går möjligen att vänta sig större insikter från en så rutinerad penna.

BÄSTA SPÅR: ”Poison heart”. Soulbandet Depeche Mode är underskattat. En Stax-ballad från ett nedlagt stålverk utanför Dortmund, eller nåt.
VISSTE DU ATT… Depeche Mode har världspremiär för sin nya ”Global Spirit tour” på Friends Arena i Solna 5 maj?
LYSSNA OCKSÅ PÅ: Depeche Modes ”Construction time again” och ”Songs of faith and devotion”, Kraftwerks ”Trans-Europe Express” och ”Welcome to sideways” med Simian Mobile Disco.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB