HÅRDROCK/AOR Även om den här kvartetten har AC/DC som mall för allt som är bra och önskvärt går det att hitta få beröringspunkter med bröderna Youngs hårt mallade rockboogie på sjätte albumet. I stället utgår Eclipse hårt från den form som sattes med fem år gamla genombrottsalbumet ”Bleed & scream”, i såväl tanke som utförande.
Jag ser inga som helst problem med det. Med tanke på att det var först med nämnda fjärdegiv som Eclipse lyckades hitta sin identitet och nagla fast sitt sound är ”Monumentum” ett naturligt fundament att bygga vidare på – speciellt när det görs så här bra.
För även om grunden är planterad i en melodiös hårdrocksåker – jag slänger in det kontroversiella begreppet AOR här mest för att leda tankarna i en hyggligt korrekt riktning – bjuder albumet på en brokig bukett influenser som fogats ihop till en snorstark enhet av kapellmästaren Erik Mårtensson. De elva låtarna spänner mellan Skid Rows tidiga stöddighet, Gary Moores mest keltiska stunder, Jake E Lees och Randy Rhoads bidrag till Ozzy Osbournes tidiga 80-tal och Whitesnakes mest melodikåta stunder – och detta utan att låta något annat än väldigt mycket Eclipse.
Mycket av detta succérecept beror på Mårtenssons förmåga att skriva refränger som träffar likt spjut i hjärtat. De synnerligen spetsvässade ”Jaded”, ”Killing me”, ”For better or for worse” och videospåret ”Never look back” låter rymliga nog att ha en egen arkivsektion hos Lantmäteriet samtidigt som den bitterljuva uppbrottsballaden ”Hurt” häller salpeter i fruktsodan.
Jag förstår att bandet ser sin medverkan i Melodifestivalen förra året som blott en parentes i karriären. För Eclipse är ju så mycket större, så mycket bättre, än något som Christer Björkman bör få sätta klorna i.
BÄSTA SPÅR: ”The downfall of Eden”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!