I mars 1987 vände Anthrax inte bara låttitlar baklänges – de fick också en hel metalvärld att tappa spandexbyxorna av ren och skär förtjusning.
Och det med en låtserie inspirerad av Stephen King, serietidningar, sitt hemlands historia och skådespelaren John Belushi. Framförd av ett band ifört knälånga shorts och vars gitarrist gärna rakade in ordet ”NOT” i generösa versaler i bröstbehåringen.
Rena galenskapen?
Inte.
Det var ett tämligen avslappnat band som hösten 1986 åkte från hemstaden New York till avsevärt mer behagliga Miami och studion Quadradial för att påbörja inspelningarna av sitt tredje album. Förvisso hade kvintetten redan tidigare fått ögonen på sig via att videon till låten ”Madhouse” emellanåt spelades i något av MTV:s mer nischade hårdrocksprogram och lagom till föregångaren ”Spreading the disease”, släppt ett år tidigare, hade de tagit steget upp från Metallica-upptäckaren Jon Zazulas hemmabygge Megaforce records till avsevärt mer resursstarka storbolaget Island.
Trots det upplevde de aldrig någon egentlig press från sina nya arbetsgivare, vilket kan framstå som en smula underligt. För i svallvågorna på Slayers framgångar med ”Reign in blood” och inte minst Metallicas ”Master of puppets” just 1986 började fler och fler få upp ögonen för den då våldsammaste och snabbaste av hårdrocksgenrena, thrash metal.

Om det nu fanns några förväntningar från skivindustrin att just Anthrax skulle rida på denna trendvåg var det i alla fall inget som slog medlemmarna in. Redan under den föregående turnén hade de testkört de nya styckena ”I am the law” och ”Indians” med gott spontanmottagande och som vägledare under inspelningarna hade man anlitat Kiss-producenten Eddie Kramer – gitarristen Scott ”Not” Ian har senare förklarat värvningen som reaktion mot att alla band på den tiden försökte kopiera det avsevärt mer fluffiga soundet på Def Leppards superhit ”Pyromania”. Dessutom var låtskrivarduon Scott ”Not” Ian och Charlie Benante så pass förberedda att allt egentligen var färdigkomponerat redan före avfärd.
Men samarbetet mellan veteranproducenten och de entusiastiska ungdomarna från Yonkers stötte emellertid snart på patrull. Kramer hade anlitats för att ge bandet ett rått livesound, men när han spelade upp sin första råmix visade det sig att han hade valt en avsevärt mer polerad och trendriktig strategi.
– Han försökte få oss att låta som fucking Def Leppard, beklagade sig Ian i en intervju med Metal Hammer förra året.
– Vi hade galna gräl om den saken. Vid ett tillfälle sa han ”är din åsikt Gud?” Jag svarade ”Nej, jag är rytmgitarrist i Anthrax. Det här är vår skiva”.
Det tycks emellertid som att friktionen ledde till det inneboende ursinne som går som en röd tråd genom 50 minuters musik. Tända av motsättningarna spelade Anthrax snabbare och hårdare – som om de försökte läxa upp sin rutinerade vägledare genom att i stället bli mer extrema.

Just soundet och ursinnet gör att ”Among the living” på många sätt låter mycket fräschare och mindre tidsbunden än sina skivbacksgrannar – även 30 år efter releasen. Det är ett ljudmässigt kantigt album, liverått och torrt, där solidariskt utrymme ges åt Frank Bellos bas, Benantes trummor, Joey Belladonnas sång och gitarrväggarna byggda av Ian och Dan Spitz. Enkelt och effektivt med en intensitet som håller ända från de första försiktiga gitarrstroferna till urladdningen med ”Imitation of life” nio låtar senare.
Med ett textkoncept som tar inspiration från Stephen Kings historier – förutom just inledningstyckets kopplingar till ”Pestens tid” finner vi här även ”Skeletons in the closet” som bygger på novellen ”Sommardåd” – förtrycket av en amerikanska urbefolkningen (”Indians”), serietidningsfiguren Judge Dredd (”I am the law”), 80-talstypisk atomvapenångest (”One world”) och inflammerade personliga relationer (”Caught in a mosh”) är det också en väl vald spegling av Reagan-årens vrede och behov på eskapism.
Så här i efterhand kanske emellertid en titel väcker störst uppseende. Den kryptiskt döpta ”Efilnikufesin (N.F.L.)” – bandet får fortfarande mellan varven frågor om varför de har spelat in en låt om amerikansk fotboll – må handla om skådespelaren John Belushis liv och drogorsakade död, men själva namnet har en helt annan innebörd.
Amerikansk radio vägrade så här på 1980-talet, och till viss del även i dag, befatta sig med låtar som på något sätt luftade det så kallade ”f-ordet”. Gångbara lösningar för att komma runt detta dilemma kunde vara att maskera det i någon ljudeffekt, skyla det med ett censurpip – eller helt enkelt skriva alternativa texter som mer effektivt smekte hörselgångarna hos den kristna censurivrarhögern.

Anthrax valde emellertid en annan lösning för att trolla det granskande nålsögat. Genom att helt enkelt vända på låtens huvudstrof ”nice fucking life” – om än med något modifierad stavning – lyckades de slinka igenom det finmaskiga PMRC-nätet och låten i sig hör än i dag till de mest hyllade i liverepertoaren.
Inte ill pinkat av ett gäng uppnosiga ungdomar från Yonkers, som inte bara hade självförtroende nog att läsa lusen av en legendarisk branschdignitär, utan som även gjorde knälånga shorts till högsta metalmode när resten av rockvärlden mätte egon medelst höjden på permanentade fluffrisyrer.
Men just det är, som det brukar heta, en helt annan historia.