ROCK Den ensamma manliga låtskrivaren och artisten var död.
Singer-songwritergenren behövde åtminstone göra en bypassoperation.
Och sedan, precis när vi trodde att allt hopp var ute, kom Father John Misty som en levande defibrillator och startade om den gamla kroppen.
Den gänglige entertainern, som en gång spelade trummor i folkindiebandet Fleet Foxes under namnet Josh Tillman, har inte bara de mest välsmorda höfterna sedan Jarvis Cocker svängde på sitt bäcken. Han är rolig också. Mycket kan man säga om singer- songwriters, men humor har aldrig varit deras viktigaste ackord.
Father John Mistys redan mytomspunna konserter är som att titta på en hybridversion av en spelning och ståuppshow där ingen vet vad som är på skämt eller allvar.
På Way Out West uttryckte den sällsamma blandningen av LA-dandy och hipsterschaman mer än 98 procent av alla andra artister genom att bara lägga sig på rygg och sjunga ”Banned in the USA”. Och alla som inte har sett hans fantastiska karaokeversion av R Kellys ”I believe I can fly” – vad är er ursäkt? Är era liv för kul? Dessutom har han tagit LSD med Lana Del Rey, i alla fall i en musikvideo.
I intervjuer har Father John Misty berättat att han tidigare varit rädd för att vara tråkig. Därför är ”Pure comedy” det närmaste han kommit musiken han hör i sitt eget huvud, vilket innebär ballader som är lika långa som deras titlar.
Ett exempel: ”Things it would have been helpful to know before the revolution”. Ett exempel till: ”When the God of love returns there’ll be hell to pay”.
Eltons Johns melodier innan han bokstavligt talat började klä ut sig till Kalle Anka på scen, de där magiska stunderna på albumen ”Tumbleweed connection” och ”Madman across the water”, är aldrig långt borta. Inte den beska Randy Newman heller.
Framför allt låter det som att John Lennons och Harry Nilssons årslånga ”lost weekend” inte tog slut i början av 70-talet. Deltagarna sitter fortfarande och tänder av i Fathers Johns studio.
Till en början gör avsaknaden av kortare poplåtar att de apokalyptiska ordlavinerna nästan känns kvävande. Men rätt snart vecklar ett av årets starkaste och mest flumsyrliga popalbum ut sig.
Musiken bevisar framför allt att en cyniker egentligen är en knäckt romantiker.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!