POP Sedan det breda genombrottet med mångmiljonsäljande ”The reminder” för tio år kunde Leslie Feist ha fortsatt producera smart, mjukstudsande pop som allt större mängder hel- och halvhippa caféer och klädbutiker glatt hade spelat sönder.
Men på uppföljaren ”Metals” klev hon några steg in i en mörkare, kargare musikalisk värld och skildrade förhållanden som tog fram det sämsta ur båda parter. Och fick, lite otippat, en ännu större succé.
Sex år senare fortsätter Feist vidare åt det till synes spontana. Mycket på femte albumet ”Pleasure” låter som replokalsinspelningar, med brus, förstärkarbrum och rumsljud kvar i mixen. 41-åringen från Calgary tillåter sig att vara ännu mer introspektiv än tidigare, måhända en nödvändig process vid den punkt i livet där hon befinner sig och efter vad hon själv beskriver som några vilsna år.
PJ Harveys tidiga 90-tal, från ”Dry” till ”To bring you my love”, är en ofrånkomlig referens. Det låter naket och sårbart, ofta bara gitarr, bas och trummor, och även om Feist inte är en lika rått expressiv sångerska som Harvey lyckas hon ladda sina låtar med mer än vad som först anas.
I ”A man is not his song” diskuterar hon hur ett konstnärligt uttryck inte behöver ha så mycket att göra med personen som skapat det, hur ingenting är vad det ser ut att vara, och illustrerar den stereotypa kontrasten mellan kvinnligt och manligt genom att klippa in en snutt av metalbandet Mastodon på slutet.
Melodispråket, hennes i grunden traditionella men på samma gång snabbt igenkännbara, finns kvar. ”I wish I didn’t miss you” lånar titeln från Angie Stone men är främst väldigt mycket Feist. ”Any party”, likaså, en vals där indiecroonern lyckas smyga in en referens till vad som mycket väl skulle kunna vara ännu en musikalisk förebild till den här skivan – lo-fi-kungarna Guided By Voices – men framför allt är en berörande sång om kärlek (”you know I’d leave any party for you”). Och i den vädjande, sex minuter långa ”Baby be simple” gör hon en av sin karriärs finaste sånginsatser.
Pulp-mannen Jarvis Cockers spoken word-inhopp i ”Century” blir möjligen mest en gimmick och det kan någon gång kännas som att begränsningarna Feist har satt upp för sin musik den här gången känns just begränsande.
Men betydligt oftare är det tvärtom. Hon har väldigt sällan känts ärligare än hon gör på ”Pleasure”.
BÄSTA SPÅR: ”Baby be simple”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!