POP Under britpopens storhetstid på 90-talet intog The Charlatans aldrig tronen. De fick stå vid sidan av, i folkmassan, och se kollegor som Oasis och Blur ta på sig kronorna.
Bandets raspigt harmoniska gitarrock omfamnades ofta av kritikerna men gjorde inget större avtryck i historieböckerna.
När The Charlatans släppte singeln ”Plastic machinery” tidigare i år var det som en pånyttfödelse av britpopen. Gitarriffet och Tim Burgess röst lät båda som gjorda för ett överfullt Wembley Arena 1996.
”Different days” ser gästspel av flera erkända namn från samma era.
Paul Weller står som låtskrivare på avslutningsspåret ”Spinning out”, Johnny Marr bidrar med utmärkande gitarriff och vid flera tillfällen sätter sig The Verves Pete Salisbury bakom trummorna. Men i jämförelse med singeln är bandets trettonde fullängdare aningen ljummen – de starka gästspelen till trots.
Det är en lyssningsupplevelse av behag, ett kliv in i en trans som tar en 20 år tillbaka i tiden. Med hjälp av ord och lyrik gör bandet sitt bästa för att närma sig dåtidens konstnärliga revolution. Här finns spoken word-passager av författaren Ian Rankin och Lambchops Kurt Wagner som tillsammans med bandets vitsiga texter uppmanar till revolt mot en maskinell värld. Det är också här, i orden, som vi hittar höjdpunkterna.
Men musiken är alltför mild och stundvis passiv för att greppa tag om det banbrytande budskap som bandet vill förmedla.
The Charlatans får fortfarande inte ta på sig kronan. Men i deras händer är åtminstone britpopen i säkert förvar.
BÄSTA SPÅR: ”Plastic machinery” och ”Hey sunrise”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!