ROCK Paul Weller och jag har samma födelsedag. Även om jag sällan eller aldrig läser mitt horoskop känner jag att det bara inte kan vara en slump. ”It’s written in the stars”, för att citera ett spår på Wellers soloalbum ”Illumination” från 2002. För det är ju så med vissa artister, det känns som de talar direkt till dig. Framför allt i den antirockistiska institutionen The Style Council hittade jag en värld – av välskräddad soul, pop och jazz, cappuccino-sippande i Paris och randsydda loafers – att kalla min egen. Men jag har även tragglat mig igenom hans soloalbum och dansat till The Jam på nostalgiska modsklubbar i London.
Nu är det ett tag sedan jag kände att John William Paul Weller Jr talade direkt till mig. Men i bland kommer små pustar av påminnelse. Som titeln på hans nya album: ”A kind revolution”. Det är ju precis vad världen behöver just nu.
Frågan är: behöver världen Paul Wellers trettonde soloalbum? När revolutionen kommer med yxrock (öppningsspåret ”Woo sé mama”) är det svårt att välkomna den med öppna armar. Men så plötsligt exploderar 58-åringen i den urbrittiska soulballaden ”Long long road” (tänk att Steve Marriott och Procol Harum möts för afternoon tea, fast som rock) och jag vill bara dammsuga en heltäckningsmatta och göra små piruetter. Eller varför inte en frijazzig trumpet från Robert Wyatt (”She moves with the fayre”), psykedelisk gospelrock (”New York”) och, faktiskt, nån form av dansmusik. I introt till ”One tear” är vi nämligen tillbaka i The Style Councils housealbum ”Modernism: A new decade”, innan låten – via en vers av Boy George – brister ut i barfota-soul som påminner om Wellers självbetitlade solodebut från 1992. Bara för att landa i ett outhärdligt replokalsjam med extra wah-wah-pedal (“Satellite kid”).
På så vis pendlar Weller mellan genialitet och obegriplighet, precis som han gjort i hela sin drygt 40 år långa karriär. Och som med alla gamla vänner accepterar jag hans små skönhetsfläckar.
BÄSTA SPÅR: ”Long long road” och ”One tear”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!