METAL Utan att dra i allt för stora orimlighetsspakar går det att hitta en rad gemensamma beröringspunkter mellan 2010-talets Glenn Danzig och vår svenske Yngwie Malmsteen. För lika mycket som gitarrvirtuosen från Stockholm en gång i tiden revolutionerade hårdrocken med sin blixtsnabba spelstil har New Jerseys måhända truligaste son betytt för den tuffare scenen via Misfits, Samhain och, från 1987, bandet som bär hans eget namn. De är båda dessutom kreatörer och visionärer som med tiden har blivit alltmer protektionistiska i skapandeprocessen, något som också har lett till en rad stadigt försvagade utgåvor på den här sidan millennieskiftet.
Musik behöver naturligtvis inte vara demokrati per se. Det finns en rad artister som är så trygga i sin kompetens och vision att de själva kan axla rollen som producent, kompositör och allsmäktig diktator utan att tappa fokus. Till dessa hör emellertid inte 61-årige Glenn Allen Anzalone.
Förvisso är ”Black laden crown” något av en sensation som uppföljare till coverkalkonen ”Skeletons” (2015), och även bättre sammanhållen än senaste egentliga studioalbumet ”Deth red sabaoth” (2010). Avsevärt tyngre och bluesigare än något som Danzig har spelat in på nära två decennier omgärdas många stycken av en dyster sorgekant, vilket gör att exempelvis ”The witching hour” och ”Pull the sun” närmar sig den dystopiska känsla som präglade gruppens tidiga klassikerskivor.
Men samtidigt är det oroande att den utdragna inspelningen (de första grunderna sattes redan i februari 2014) inte har resulterat i en mer sammanhållen låtkollektion – och att det inte låter bättre än så här.
För än en gång bevisar Glenn Danzig att han inte är kapabel att axla rollen som metalproducent. Åter igen framstår nämligen det färdiga resultatet snarare som en förproduktion än som en lyxig metalplatta, även med väldigt tillåtande öron. Ett typexempel är gitarrsoundet i den annars spännande ”Last ride”. Den i övrigt utmärkte Tommy Victor verkar spela i sömnen (på allvar, i nedtoningen i slutet låter det som att han tappar sitt instrument) genom en gammal transistorradio och huvudpersonen har konsekvent valt att mixa upp sin sång skyhögt över den övriga musiken.
Det är sådant som jag är övertygad om att en utomstående röst skulle ha försökt jobba bort. En producent med hårda nypor. Drömmatchingen hade varit förnyat samarbete med Rush/Mastodon-meriterade Nick Raskulinecz, som skulle kunna få Danzig att låta som sig själva igen. Och så länge detta inte blir verklighet får vi nog vara glada över att alla album inte är lika usla som tidigare nämnda ”Skeletons”.
BÄSTA SPÅR: ”Pull the sun”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!