POSTCORE/ALTROCK En av förra årets mer smärtsamma felsatsningar, helt i klass med Einstürzende Neubauten på Getaway Rock 2015, stod Bråvallafestivalen för. Som eftermiddagsunderhållning hade jag och mina mer finsmakarintresserade bekanta hoppats mycket på en viss comebacktrupp från El Paso men då At The Drive-In klev upp på scenen under ett rätt eftermiddagssurt molntäcke upptäckte vi att de som brydde sig – det var just vi. Och högst en handfull fler. Resultatet blev trots detta, eller kanske precis därför, ett explosivt framträdande som slutade med att sångaren Cedric Bixler-Zavala slog sönder trumsetet.
Händelsen säger egentligen mer om Norrköpingsfestivalens publikprofil – serveras pärlor till svin kommer dessa ändå alltid att doppa trynet i sin sedvanliga foderhink – än om bandet i sig. För när det gäller innovativ och avig rockmusik från skarven mellan 90- och 00-tal gick Texas-bandet i den absoluta spetsen, vilket inte minst blir tydligt av att millenniegiven ”Relationship of command” ofta nämns i samma respektfulla sammanhang som exempelvis Refuseds ”The shape of punk to come” (1998).
Beröringspunkterna med nämnda Umeå-kollektiv är också stora när At The Drive-In nu återvänder med sin första studioskiva på 17 år. Tankarna om att förena konstrock med punk, hardcore och funk som en gång gav ensemblen legendarstatus finns kvar och de spinner i mångt och mycket vidare utifrån de progressiva ambitioner som präglade föregångaren – men med den sobra erfarenhet som ytterligare nära två decennier kan ge. Den utmanande tiden i The Mars Volta har gett Bixler-Zavala större mod att hålla tillbaka lika mycket som han exploderar och de något brådmogna ambitionerna som präglade tredje skivan, och som kom att bli bidragande till bandets uppbrott, sätts här i ett mer sansat sammanhang.
Märk väl, vare sig öppningskanonaden ”No wolf like the present”, den tillbakahållet industriella ”Ghost-tape no 9” eller förstasingeln ”Hostage stamps” är lättlyssnade enligt någon gängse definition. At The Drive-In tänjer och bänder fortfarande på låtstrukturer och rytmbyggen på ett högst egensinnigt vis, fjärran från mittfårans massinbjudande tongångar.
Men när det gäller avigt innovativ rockmusik lär det bli väldigt svårt att överträffa ”In•ter a•li•a” i år.
BÄSTA SPÅR: ”Incurably innocent”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!