ROCK(-ish) Det är ironiskt att Imagine Dragons döper sitt nya album till ”Evolve” när bandet inte har utvecklats på flera år. Ba dum tss.
Skämt åsido. Las Vegas-kvartettens tredje skiva på fem år är inte mycket mer än ett sedvanligt publikfrieri. Ett tappert men tröttsamt försök till att nå de breda massorna.
Är det oväntat? Knappast. Debuten ”Night visions”, fylld av ursinniga hits, sålde 2,4 miljoner exemplar i USA (sju miljoner exemplar världen över). Den aningen mjukare uppföljaren ”Smoke + mirrors”, fylld av betydligt färre hits, sålde ”endast” en halv miljon exemplar i hemlandet. Desperationen är således begriplig, men långt ifrån rättfärdigad.
Här ägnar sig bandet åt stora refränger som uppmanar lyssnaren att knyta nävarna i luften. Det är sedan länge gjort. Här suddas gränsen mellan rock och radiovänliga beats ut. Också gjort. Att rocken eftersträvas med hjälp av Dan Reynolds ilskna sång — och inget annat — är inte bara gjort utan även någorlunda löjligt vid det här laget.
Det händer, om än ytterst sällan, att sökandet efter storsäljande hits läggs åt sidan till fördel för tårdrypande eftertänksamhet och minimalistiska arrangemang. Inledande ”I don’t know why” och avslutande ”Dancing in the dark” blir därmed albumets höjdpunkter.
Ändå går det inte att förneka. Imagine Dragons fyrkantiga arenahits kommer inte att hålla till ett fjärde fullängdsalbum. Men kanske är det bättre att satsa på kortvarig framgång än ingen framgång alls.
BÄSTA SPÅR: ”Dancing in the dark”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!