NORRKÖPING. När masgruppen senast uppträdde på festivalen, för tre år sen, var det som en tajt enhet med Gustaf Norén och Björn Dixgård i centrum. En union som sprack bara året senare, då den förstnämnde i direktsänd tv berättade att han hade lämnat Mando Diao, till allmän chock och bestörtning.
Det hade naturligtvis kunnat vara förödande att mista en nyckelmedlem på detta sätt, men när den nyckfulle sångaren lämnade frontmanspositionen öppen gav det också Dixgård möjlighet att kliva fram på allvar som huvudperson.
Likt en blandning av Iggy Pop och Bob Hunds Thomas Öberg sliter han av sig in på bara skinnet i ”You got nothing on me” och visar tillsammans med en övertänd Carl-Johan Fogelklou på basistplats att det finns så mycket mer att ta av än vad senaste albumet ”Good times” skvallrade om.
Med en rad Europa-datum i ryggen, och på årets enda egentliga spelning på hemmaplan, sitter mycket på rätt ställe. Som en nervigt innerlig ”Break us”, en svängig Burt Bacharach/Orup-pastisch som ”Glora” eller Gustaf Fröding-tonsättningen ”Strövtåg i hembygden”.
Långt ifrån perfekt eller genombra ens i en försiktigt tilltagen scentimme. Men också ett bevis för att det finns ett liv för Mando Diao – även på andra sidan Norén.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!
LÄS FLER TEXTER FRÅN BRÅVALLA HÄR!