NORRKÖPING. Med det som så här långt är årets album som grund att bygga på har Mastodon närmast öppet mål.
En chans de knappast missar.
Inte ens med en sorgligt sargad speltid.

Atlanta-gruppen är naturligtvis inget gäng som smeker någon medhårs, tycker att det insmickrande är den bästa vägen till uppskattning eller söker genvägar till publikens hjärtan.
Ta bara sjätte numret ”Bladecatcher” – en mer eller mindre instrumental blastbeatsgalenskap som är väldigt mycket mer The Dillinger Escape Plan än den är Danko Jones. Eller, för den delen, valet att avsluta giget med nya ”Steambreather” i stället för något av gruppens kändare och mer uppskattade stycken.
För en sån vågad strategi krävs det mod och kompetens. Något som Mastodon kan räkna in lika mycket som småpengarna i plånboken. De är vansinnigt tajta, precis lagom progtruliga och fokuserade på att göra det bästa av de 45 minuter som står till deras förfogande – utan att be om ursäkt för någonting.
Emellanåt kan gruppen bli en smula håglös och slentrianmässig, som på Sthlm Fields för tre år sen. Men när det vokala samarbetet mellan Troy Sanders, Bill Kelliher och Brann Dailor klaffar är det fantastiskt.
Det här är en sån kväll. En stund då dansvänliga ”Show yourself” väcker lika mycket entusiasm som en krånglig och omständlig ”Mother puncher”, låtar som skiljs åt av 15 år och många temperamentsskiften. Fokuserat och spretigt och en och samma gång.
Ett uttrycksspännande helhetstänk som är ett bevis på att Mastodon alltjämt förtjänar sin plats i den hårda rockens elitserie.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!
LÄS FLER TEXTER FRÅN BRÅVALLA HÄR!