FOLK Fleet Foxes nya album ”Crack-up” tar vid exakt där sex år gamla ”Helplessness blues” slutade. De sista tonerna i avslutande spåret ”Grown ocean” ansluter till de första i öppningen ”I am all that I need/Arroyo seco/Thumbprint scar”. Ett jättefint grepp som också säger mycket om Fleet Foxes tredje album.
En del har redan skrivits om sångaren och låtskrivaren Robin Pecknolds kris, hur han ifrågasatte sin musik och sig själv, om hans korta sejour på ett Ivy League-universitet (apropå det kan jag verkligen rekommendera Pecknolds uppfriskande svar på en recension av Stereogums Tom Breihan).
Döpt efter en essä av F. Scott Fitzgerald är ”Crack-up” ett ambitiöst verk. Niominutershymnen ”Third of May/Ōdaigahara”, som kom i våras, var en bra fingervisning om hur albumet låter. Med sina dramatiska skiftningar i låtstrukturer, Pecknolds introverta sångsätt och de mjuka produktionerna har Fleet Foxes 2017 mer gemensamt med Frank Ocean, Kendrick Lamar och Solange än sina amerikanska rockbröder. Jag är så glad att bandet valde den här vägen. ”Crack-up” innehåller allt vi behöver just nu: eftertänksamhet, omsorg, ödmjukhet och empati. Och även om titeln, enligt Pecknold själv, syftar lika mycket på politiskt trauma som någon slags inre kris, känns det som en skiva gjord främst för honom själv. Just därför är den så allmängiltig och vacker.
BÄSTA SPÅR: ”If you need to, keep time on me” och ”I should see Memphis”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!