Startsida / Inlägg

Roger Waters – en oväntat bra bittersmurf

av Markus Larsson
Skärmavbild 2017-06-02 kl. 00.57.30
Roger Waters pessimistiska ilska är lika stark nu som för 40 år sedan. Foto: AP
Waters RateRoger Waters
Is this the life we really want?
Columbia/Sony

ROCK Går det att lyssna på en ny skiva med Roger Waters 2017 utan att somna?
Svaret är, lite överraskande, ja.
Den som kan sin Pink Floyd bör känna sig hemma direkt. Referenserna till gruppens 70-tal är många och medvetna.
Röster från radio och tv, sjörapporter, måsar och tågmeddelanden klipps in i musiken. Ilskna hundar morrar och skäller. Kvinnliga soulkörer är en självklar del av arrangemangen. En klocka tickar i bakgrunden som i inledningen av ”Time” på skivan ”The dark side of the moon”. Musiken i ”Picture that” liknar den basmullrande och instrumentala spåret ”One of these days”. I samma låt sjunger 73-åringen från Surrey ”Wish you were here in Guantanamo Bay” – en passning till Pink Floyds bästa album.
Roger Waters första rockalbum på 25 år är framför allt en sorts fortsättning på artisten och låtskrivaren som tog form på skivorna ”Animals” och ”The wall”. Båda gavs ut av Pink Floyd, men eftersom Roger Waters vid den tiden hade en auktoritär kontroll över bandets kreativa riktning kan man lika gärna kalla dem för soloprojekt.
”Animals” var löst baserad på ”Djurfarmen” av författaren George Orwell. Och Waters har fortfarande en lika pessimistisk människosyn. Sarkasmerna har inte tappat sina giftiga huggtänder. Musiken har bara, precis som håret, fått fler nyanser av grått.
Med tanke på att titelspåret ”Is this the life we really want?” inleds med ett klipp där Donald Trump pratar om sin valseger är frågan i albumtiteln retorisk. Svaret är nej. I över 50 minuter berättar Waters att allt har gått åt helvete.
På många sätt har Roger Waters hittat sin Rick Rubin i producenten Nigel Godrich, mest känd för sina samarbeten med Radiohead och Beck. Godrich skalar ofta ner musiken till en akustisk kärna och låter inget skymma rösten. Mycket är bland det finaste som Waters har gett ut på 37 år.
Andra stunder är mer snooze än progressiv rock med klädsam patina. Framför allt när Roger Waters låter som en indignerad bittersmurf. Bilden av hur han har dragit ner persiennerna och sitter och hytter med näven åt sin dyra och platta tv är aldrig långt borta. Ilskan må vara motiverad men inte plattityderna.
Ju äldre Waters blir desto mer låtar han också som David Bowie. Trummorna från ”Five years”, den olycksbådande inledningen på ”Ziggy Stardust”-albumet, återkommer flera gånger
Vilket bara förstärker undergångsstämningen.

BÄSTA SPÅR: ”Déjà vu”. En mycket varm dystopi.
VISSTE DU ATT… Waters ”The wall live” är den mest inkomstbringande soloturnén genom tiderna?
LYSSNA OCKSÅ PÅ: ”Animals” med Pink Floyd. Hånades brutalt under punkeran, enfaldigt nog. I dag är skivan, inklusive omslaget och grisen, en klassiker.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB