NORRKÖPING. En Håkan-konsert 2017 handlar om kollektiv berusning. I den grenen är Hellström svensk mästare.
Vetesjutton om det inte är han som lockar fram den brandgula solnedgången från bakom gråa skyar.

Inför premiären av turnén ”Rullande åska” sa Håkan Hellström att han vill ge alla som inte sett honom en sista chans innan han tar långpaus. Jag har inte sett honom på flera år, så jag är tacksam för det.
Håkan Hellström har alltid haft en osviklig fingertoppskänsla för estetik. Så även i fallet med filmen som inleder konserten och ställer frågan ”Vad vore världen utan rytmen?”. Bandet spiller in snyggt från olika håll och bygger långsamt ett beat. Håkan kommer in från sidan i en outfit som liknar det omöjliga mötet mellan Tobbe Trollkarl och Bob Dylan. Och redan i andra låten är det kört. Jag står och skrålar med i ”Tro och tvivel”.
Sommaren 2005 såg jag Håkan Hellström fler gånger än det finns falafelholkar i Malmö City. Vad som stannat från dessa de bästa Håkan-konserter jag bevittnat var att varenda ord levererades med en slags på-liv-och-död-känsla. Även om Håkan redan då – och alltid – varit en mästare i showmanship, fanns det en allvarsam nerv i botten. Idag leker han mer med låtarna. Gesterna är större. En Håkan-konsert i dag är en organisk företeelse. Som ett bröd som får jäsa får den ta vilka former den vill. Håkan behandlar låtarna mer som sina rumlarkompisar än sina käraste barn. I de snabbare spåren, som ”Ramlar” och ”En midsommarnattsdröm” är det till musikens fördel, medan jag önskar att han sjöng ballader som ”Jag har varit i alla städer” och ”Valborg” lite mer rakt upp och ner.
Jag gissar för övrigt att Håkan Hellström kommer att hålla på lika länge som Rolling Stones. Han har ju – för att citera honom själv – alltid trasslat in sig i gitarren. Och jag tror att allt det bästa inte hänt än; jag tror att vi har flera spännande Håkan-epoker framför oss. Den här Håkan-epoken kommer vi att minnas som arena-eran. Det kommer kanske inte vara min favorit-epok. Med det sagt – en dunderladdad gospel-”Shelley”, ”Klubbland” med en peppad Silvana Imam i träningsoverall och ”En midsommarnattsdröm” som bara är ett enda stort, triangelspelande boogie woogie-leende. Ett kärt återseende, Håkan.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!
LÄS MER OM BRÅVALLA HÄR!