På sin första konsert på Gröna Lund på 46 år är Sir Elton två timmars lyxigt och mysigt sällskap. Fokuserad, hövlig och generös med sitt 70-tal.
Dessutom glittrar han fint i sin rock.

Senast Elton John satte sin flygel på Grönans scen var 6 juli 1971. Det har hänt en del sedan dess. 250 miljoner sålda album, odödliga sånger, en stjärna på Walk of fame, kokainmissbruk, Disney-ballader, en Oscar, barn och bröllop. Trettioandra studioalbumet ”Wonderful crazy night” skriver knappast in sig som mer än en parentes i karriären. Men skivan är den första sedan “The Captain & the kid” från 2006 tillsammans med trummisen Nigel Olsson och gitarristen Davey Johnstone, som båda debuterade i Johns band i skarven mellan 60- och 70-talet. Båda finns med på scenen ikväll.
Entréerna till Gröna Lund stängde redan tidig kväll och 17 000 personer trängs med överdimensionerade kexchokladaskar och mjukispandor i väntan på Elton. Han kommer in glittrande i sin svarta rock, hälsar adligt på publiken med en vördnadsfull vinkning och inleder offensivt med två av sina mest älskade pianorockrökare ”The bitch is back” och ”Benny and the jets”.
Jag har sett Sir Elton två gånger tidigare, en gång på enorma Malmö stadion och en gång på Borås arena, men aldrig så närvarande som ikväll. Herregud, han sjunger ju åtminstone halva ”Tiny dancer” som vore det 1971. Jag tänker också på det svettiga svänget i 80-talshitten ”I’m still standing”. Ett intimt tivoli passar rockstjärnan bättre än idrottsarenor. Det är verkligen en passande scen för hans musik, med karusellerna blinkande ikapp med ”Rocket man”.
Det finns en djupt nostalgisk igenkänningsfaktor i Elton Johns låtar, till och med i de nya spåren från senaste albumet. Som stod tiden stilla i hans musik. Det är menat som en komplimang och beviset på att brittens mäktiga livsverk kommer att överleva honom själv.
Hans välbevarade röst är stadig som en fura, någonting att luta sig mot när det blåser. Addera en osvikligt brittisk hövlighet; efter varje låt vänder sig Elton om mot dem som han sitter med ryggen åt och gör ett slags showbiz-pekfinger-move.
Att 70-åringen ens turnerar fortfarande – som en av världens mest framgångsrika artister någonsin har han ju knappast kniven mot strupen – är ett kvitto på att han verkligen älskar det. Det märks på hans scenspråk när han står upp och spelar piano i den ändlösa ”Levon”.
Men Elton är ju alltid bäst i balladerna. Den forna George Michael-duetten ”Don’t let the sun go down in me” ger mig en liten tår i ögat, om det inte är en regndroppe. Och ”Tiny dancer” och ”Rocket man”! Det är ju låtar som bara skrivs en gång per decennium. Om ens det.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!