GÖTEBORG. ”Känner ni allt eller lite?”. Feist, eller Leslie Feist som hon egentligen heter, vrålar ut sin fråga till publiken. ”Allt eller lite”. Det är en prickfri beskrivning av artisten själv.
När hon inleder med ”Pleasure”, titelspåret från hennes senaste album (som för övrigt kan tituleras som ett av årets starkaste), börjar hon försiktigt. Hon tar pauser. ”It’s my pleasure”, sjunger hon. Tystnad. Hon fortsätter. ”And your pleasure”. Hennes förtegenhet överröstar allt ljud som ekar inom Slottsskogens gränser.
Leslie Feist är fullkomligt inne i sin egen värld men så inbjudande på en och samma gång. Faktum är att samtliga musiker på scen ser ut att befinna sig i någon slags trans. Försiktigt ger hon ifrån sig ett inövat ”tack” och fortsätter att hantera sin publik med varsamhet. Som om den skulle gå itu om hon tog i.
Halvvägs in i spelningen ska det här komma att ändras. Bandet lägger all lågmäldhet åt sidan och spelar så att instrumenten snart befinner sig på bristningsgränsen. I låten ”Sea lion woman” lägger Feist ifrån sig gitarren, ställer sig på scenkanten och ger allt hon har. Hon skriker, vevar armen i luften. När låten är slut slänger hon huvudet bakåt, hämtar andan och drar en stolt suck av lättnad. Och det med all rätt.
Lika mycket som Feists spelning på Way Out West ofta är storslagen i musikalisk mening så är den fullkomligt magnifik även poetiskt. Då och då pryder hon sina låtar med monologer. Monologer om känslan av att som artist stå på scen och höra folkmassan nedanför sjunga något som du själv har skrivit. Publiken bryter ut i en dundrande allsång.
Och i ”Any party” uppvisar Feist sin improvisationsförmåga när hon tillämpar texten på sin publik. ”No party is so sweet as Way Out West”, sjunger hon. ”No party is so sweet as being in the sun at a summer festival”. Där och då känner vi allt.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!