Latinstjärnan från Puerto Rico har en lång karriär.
Han har andra hits.
Men den osannolikt stora singeln ”Despacito” kommer alltid att äga honom nu.
”Despacito” passerade nyligen tre miljarder visningar på Youtube.
Ingen låt har fler. Det är en helt sjuk siffra.
Luis Fonsis bautasingel får till och Ed Sheerans ”Shape of you” att kännas som en måttlig succé.
”Despacito” är inte ens särskilt representativ för Fonsis sound.
Majoriteten av låtarna under Fonsis första konsert i Sverige har inte ett reggaeton-influerat ”bam-bam”-beat.
”Echame la culpa” är ett av få exempel som använder ett liknande recept.
Eller liknande och liknande.
Låten har samma frisyr och kläder som ”Despacito”. Den vill inget annat än att vara ”Despacito”, men lyckas inte riktigt nå upp till samma nivå som sin storebror.
Däremot råder det inte direkt brist på sentimentalt muzaksmör.
Luis Fonsi gillar också en mycket tveksam variant av rock. Ibland är avståndet mellan hans musik och ett jumbonummer i Eurovision Song Contest skrämmande litet. Eller varför inte ett svenskt dansband?
Allra värst är det i ”Kissing strangers”. Vad är det för något? Pruttfunkig playboyrock från 80-talets skamvrå?
Och det snällaste man kan säga om bandets okänsliga gitarrist är att musiken ibland hade låtit bättre om någon vänlig själ skulle ha vågat koppla ur instrumentet.
Emellanåt är det mycket roligare att titta på publikens flammande energi än på scenen. Många flaggor syns på läktarna och golvet. Ecuador. Puerto Rico. Venezuela. Men framför allt är det chilenarnas kväll.
Kärleken till den böljande refrängen i ”No me doy por vencido” och ”Aqui estoy yo” – två av Fonsis mest älskade låtar – är enorm. 3000 personer låter som 30 000.
Men det är du-vet-vilken som alla väntar på. Luis Fonsi spelar den två gånger, för säkerhets skull.
Men han hade kunnat bränna av ”Despacito” 15 gånger till och bara låtit den rulla tills på måndag.
Konserten skulle förmodligen ha blivit bättre.

HÄR KAN NI LÄSA FLER KONSERTRECENSIONER!