GÖTEBORG. ”Jag får alltid dåliga recensioner för att jag är för tacksam”, säger Oskar Linnros från scenen. Det är skit samma vad recensenterna skriver, fortsätter han, för det här är världens bästa publik.
Han har hälften rätt. Linnros har dragit till sig dagens hittills största publik. Detta trots regnet som gjort avtryck i publikantalet på både George Ezra och Conor Obersts spelningar under dagen. Men för Linnros och hans åskådare är det annorlunda. När jag står i publikhavet springer människor fram till scenen från alla håll och kanter. De rusar fram med händerna mot himlen. Applåderar. Jublar. Det är ett minst sagt fint lyft från den tidigare livlösa stämningen.
Och Linnros tar inte sin publik för givet. Han tackar de som kommit dit för att se hans liv komprimeras ner till 70 minuter. Alldeles riktigt, på drygt en timme går han genom livet. I väl utformade mellansnack pratar han om rädsla. Om rädsla för Trump, för rasister i riksdagen och en pappa som börjar bli gammal. Han pratar om saknaden av bekräftelse, av att ha någon som ser en. Han pekar ut en person i folkmassan. ”Jag behövde någon som såg mig precis som jag ser dig nu”, säger han.
Som alltid med Linnros blottas livet även i musiken. Stundvis uppstår en vibration under publikens fötter när Linnros och hans körsångare kommer samman, i låtar som ”Fri” och ”Kan jag få ett vittne”. Och hans texter om nedslagen kärlek håller den krossade i handen. I 70 minuter.
Mot slutet av spelningen gör även Seinabo Sey en bejublad återkomst på festivalens scen och ackompanjerar Linnros i ”Psalm för skolgårdar”. Duons harmoni är lika naturlig som regn på Way Out Wests sista dag. När Linnros sedan övergår till ”Från och med du” nås även de regntunga molnen av en gnutta magi.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!