GÖTEBORG. När Regina Spektor intar Slottskogen är hon som en filmkaraktär. Lite för förtrollande för den riktiga världen.

Regina Spektor är en oklanderlig regissör. Teatralisk men genuin. Underhållande men känslosam. Pianot är hennes enda rekvisita men det här är en av de rikaste produktionerna vi någonsin kommer att skåda. Storbildskärmarna visar Spektor klädd i rött. Hon sitter vid sitt svarta piano, omringad av en lika becksvart scen. Hon ser liten ut på den gigantiska scenen. Men hon är enorm.
”Det är inget fel på lite regn”, säger hon. ”Lite regn är bra för själen”. Ja, inte minst i kombination med artisten själv. Som ett lyckopiller sprider hon sig genom den blöta festivalmarken.
Regina Spektor är en eminent soloartist. Men hon passar minst lika bra bland andra musiker. Stråkarna i ”Grand hotel” är ljuvliga, den intensiva cellon i ”Tornadoland” är lysande. Och när de sammanvävs med Spektors piano uppstår magi. Allihop känner de av varandras varje rörelse och varje ton.
Gång på gång hamnar vi mitt i en idyll. Andra gånger i en skruvad Woody Allen-film. Det ter sig passande, Regina Spektor är nämligen som en filmkaraktär. När hon byter mellan accenter, tempo och tonarter är hon lite för förtrollande för den riktiga världen.
Om det finns något att klaga på? Tja, möjligtvis att det hade kunnat vara mer personligt. Spektor är en kvinna av många ord. Och fantastiska sådana. Därför blir hennes inövade ”Tack. Tack så mycket.” efter varje låt aningen tradiga.
Vid ett enda tillfälle får vi komma henne närmare. Hon berättar att hon kom till USA som flykting och dedikerar sin ”Ballad of a politician” till hoppet om att den amerikanska politiken ska ersättas av bättre individer. ”Get the fuck out!”, vrålar hon till dagens ledare.
Men låt oss vara ärliga. Vad gör det när ett helt publikhav börjar sjunga med i det alldeles egna mästerverket ”Samson”? ”Ni kommer få mig att gråta”, säger Spektor med handen på bröstkorgen. Bra, då är vi kvitt.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!