GÖTEBORG. Slowgold fick hoppa in i festivalprogrammet i allra sista sekund. Men Amanda Werne har en självklar plats där hon står, på en av Slottsskogens största scener.

”Vi fick samtalet för tre timmar sedan”, säger en märkbart tagen Amanda Werne. Det är få som kan inta en av Way Out Wests största scener på några få timmars varsel. Efter att Beth Ditto, före detta frontperson i det amerikanska rockbandet Gossip, ställt in sin spelning på festivalen gick turen istället till Slowgold. Men Amanda Werne besitter en av Göteborgs främsta röster och är en av stadens skickligaste berättare. Det faktum att hon får stå på en av de stora scenerna är således en bortglömd självklarhet.
Till sin hjälp har Werne basisten Johannes Mattson. Duon står tätt intill varandra längst fram. Med sig har de inget annat än sina instrument. Ingen backdrop, ingen rekvisita. Bara ren talang. Och det är det enda som behövs.
Wernes enorma stämma har en självklar plats i Slottsskogen när den lägger sig över festivalområdet som ett betryggande lager. Slowgolds melankoli är en sommardröm i eftermiddagssolen, en oas innan festivalkaoset drar igång.
Applåderna följer titt som tätt och Werne ler lika brett varje gång. Det här är inte bara en lyckosam vinst för henne själv utan för samtliga besökare som samlats framför Azalea den här torsdagen. Nästa gång kommer Slowgold inte stå här av en slump.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!