ROCK The War On Drugs är bland det mest autentiska vi har i musikväg. Inga konstlade produktioner, bara sex instrument och Adam Granduciels magnifika röst. Och, givetvis, känslorna. För ingen känner riktigt som Granduciel gör. Med stora penseldrag, med varenda färg i kritasken, skapar han skickligt bilder av sorg och förtvivlan.
I sångarens värld behandlas många känslor. Förnekelse, vemod, bedrövelse, paranoia. Ibland likgiltighet. Gång på gång förlorar han kärleken, på gatan möter han människor lika trasiga som han själv. Han målar upp metaforer; han har inte lyckats hålla sig innanför linjerna och korsat alltför krokiga vägar. Han berättar sina historier så nyanserat att en börjar undra hur det kommer sig att han aldrig får slut på dem, hur orden alltid verkar räcka till.
Det sägs att Adam Granduciel ofta håller tillbaka i intervjuer, att han hellre censurerar sina meningar än avslutar dem. I musiken är han sin egen motpol. Ofta blottar han allt och blir ett med sorgen han känner.
Bandmedlemmarna låter musiken följa hans ord passionerat och helhjärtat, inte minst i låtar som ”Strangest thing” eller ”Holding on”.
Arrangemangen är lika väl uttänkta som de är ömsinta. Det låter som att bandet befinner sig mitt i en gemensam läkningsprocess. I ”Pain” är smärtan påtaglig och ”Knocked down” har en refräng stark nog att lämna de mest behärskade av sinnen i spillror.
The War On Drugs är onekligen bland det mest autentiska vi har.
BÄSTA SPÅR: ”Pain”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!