GÖTEBORG. The XXs intensitet är inget mindre än magi. Och bandet är inget mindre än superstjärnor.

Vissa saker, och de är oerhört få, är såpass magiska att de knappt går att sätta ord på. När jag går från The XXs spelning på Way Out West är känslorna så stora att jag inte kan få ner dem på papper.
En timme och 15 minuter tidigare har månljuset precis börjat visa sig. På scenen kämpar röken mot de lila strålkastarna. De enstaka jublen förvandlas plötsligt till ett kollektiv skrik. Ett öronbedövande skrik. Romy Madley Croft, som utgör en tredjedel av Londonbandet, har ställt sig på scenen. Hon ler brett innan hon börjar spela de första ackorden ur ”Intro”. Vad hon förmodligen inte är beredd på är att de redan öronbedövande skriken snart ska växa sig allt starkare.
Den som ser The XX live för första gången kan komma att utsättas för en smärre chock. På skiva är bandets minimalism lika förtrollande som magisk. Men det är inget mot vad som sker när trions material får komma till liv på en scen. Romy Madley Croft är trollbindande med sin lugnande röst. Oliver Sim är majestätisk när han rör sig genom scenen med fingrarna glidandes omkring på basen. Och Jamie xx är knappast mänsklig när han felfritt byter mellan mixerbord och keyboard. Dessutom gör sig bandet lika bra visuellt. ”Kolla ljuset! Kolla ljuset!”, säger personen bakom mig till vännen bredvid. Ja, den rosa ljussättningen är vackrare än ungefär vilken solnedgång som helst.
Och visst kan trion det här med att spela live. De har gjort det hundratals gånger vid det här laget. Ibland är det här svårt att tro. Inte för att det är dåligt. Tvärtom. Passionen och glöden är så stark att det lika gärna hade kunnat vara deras allra första gång inför en suktande publik. The XX kan mycket väl vara det enda bandet i världen som inte behöver släppa loss för att ge allt. För allt ligger intensiteten. Intensiteten av den vibrerande basen under fötterna. Av deras blickar som lägger sig över publikhavet och får varje själ i folkmassan att känna som att orden riktas till dem och bara dem. Ingen annan.
Och självklart, intensiteten mellan de tre bandmedlemmarna. Det är genialt hur varje ackord, beat och ton klaffar så bra. Det är mästerligt när avståndet mellan de två sångarna är så litet att deras instrument slår in i varandra.
Madley Croft och Sim ställer sig vid scenkanten. De börjar spela ”VCR”, en låt där de sjunger ”I think we’re superstars”. Det här ska visa sig att stämma, inte minst när Oliver Sim under ett av sina tal får en ros av en åskådare på främre raden. ”Jag känner mig som Morrissey”, säger han.
Ja, man kan väl inte titulera The XX som något mindre än superstjärnor. Det är bara superstjärnor som kan få alla händer i ett ändlöst publikhav att klappa i takt till musiken, utan att faktiskt behöva be om det. Det är bara superstjärnor som kan väcka ett jubel som knappt vet några gränser och få åskådare att skrika ”JÄVLAR!” för att de är så tagna av det som sker uppe på scenen. Det är bara superstjärnor som kan få ett publikhav att hålla andan när det blir tyst i några sekunder, som det blir i exempelvis ”Infinity”.
Det är bara superstjärnor som kan få mörkret som faller över Slottsskogen att lysa bländande starkt. Eller nej. Det är bara The XX som kan det. Och när de avslutar med vackra ”Angels” känns allting så självklart. De är ju trots allt änglalika.