GÖTEBORG. För två år sedan spelade Tove Styrke på Stay Out West. I sin helgula outfit och med ett av årets starkaste album i ryggen lyste hon upp sommarnatten och rundade av festivalens sista dag. Hon gjorde det med bravur.
Jag ställde mig frågan varför Styrke inte är Sveriges största och starkaste musikexport. Jag ställer mig samma fråga när hon intar Linnéscenen i Slottskogen två år senare.
”Nu jävlar”, säger en röst bakom mig i publikhavet. I nästa sekund drar de första tonerna av ”Samurai boy” igång. Ja, nu jävlar.
Men den tippade explosionen kommer aldrig. Tove Styrke är ofta en femma. Hennes scen är en tvåa. Som mest. Hennes scenspråk, gigantiska rörelser och sparkar i luften är alltför stora för det lilla tältet. Och när hon struntar i falsetten i ”Ego” bevisar hon att även hennes röst är det.
Men Styrke är en artist i världsklass, hon gör allt hon kan med det lilla hon har. Publiken likaså. Den trogna, stora folkmassan kan låt efter låt utan och innan och det krävs inte mer än ett inledande beat för att väcka jubel. Det största skriket går föga förvånande till Styrkes senaste singel ”Say my name”. ”Ni kan den här”, säger hon. Plötsligt ekar ”up-up-up-up-up” i hela tältet.
Om ytterligare två år får det fan vara Tove Styrkes tur att stå på Way Out Wests största scener.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!