ROCK ”Motörheads version av ’Sgt. Pepper’, eller nåt”, beskrev Dave Grohl själv Foo Fighters nionde studioalbum i brittiska Radio 1.
Till Aftonbladet sa han:
– Vi vill fylla ut vartenda hörn av högtalaren i stället för att bara hålla det i ett tajt ställe i mitten. Hela idén var att om vi skulle sjunga något melodiskt – gör det stenhårt. Ska vi ha ett nytt riff – gör det stenhårt.
Grohl hade en idé om att para sin patenterade raka, gitarrstinna kraftrock med melodier och storslagna arrangemang, så han anlitade producenten Greg Kurstin som bland annat jobbat med Adele, Sia, Kelly Clarkson och Pink.
Om tanken var konstnärlig eller om Grohl främst försöker göra arenaelefanten Foo Fighters om möjligt ännu större genom att bli bättre på att bjuda in bjuda in poppubliken låter vi möjligen vara osagt.
Hur som helst är det svårt att höra någon väsentlig skillnad på gamla och nya Foo Fighters. Packat högtalarna fulla med ljud har de ju gjort sedan debuten för 22 år sedan. Och de är fortfarande ett band med rätt få lägen.
Jag gillade verkligen det kärleksprojekt som var ”Sonic highways”, dokumentärserien där Foo Fighters berättade amerikansk musikhistoria genom att åka runt till olika klassiska inspelningsstudior och passade på att spela in ett album på vägen. Lite talande för Grohl och hans band var emellertid att de bara undantagsvis lät studiornas historia och den musik som gjorts där influera skivan. De stod i klassiska soul- och countrystudior i New Orleans eller Nashville och spelade sin vanliga Foo Fighters-rock som vore de kvar hemma i Los Angeles.
Fler än en gång har det känts som att allt Foo Fighters gör är att skriva nya varianter på tre-fyra olika låtidéer.
På ”Concrete and gold” hittar de möjligen en eller två idéer till. Grohl låter sin sedan tidigare väldokumenterade kärlek till Beatles få ovanligt stort spelrum (hör till exempel ”Sunday rain”, sjungen av trummisen Taylor Hawkins), vilket skapar välbehövlig dynamik i det här bandets alltjämt dominerande ”allt på ett kort”-rock. Och i den avslutande titellåten känns faktiskt 70-talets Pink Floyd som en självklar referens, även om Grohl kanske inte kommer i närheten av Roger Waters lyriska djup.
Goda ansatser till ett mer sensibelt låtskrivande, med akustiska gitarrer och läckra körer, som i ”Dirty water” och ”Arrows”, hade kunnat resultera i något betydligt starkare om de inte rusat upp till standardhamrande Foo-mangelläge på slutet.
Den där Foo-rocken må alltjämt vara effektiv och vansinnigt livevänlig – lyssna på ”Make it right”, till exempel – och är förmodligen precis vad miljontals fans vill ha ännu en gång.
Jag får bara en liten känsla av att Dave Grohl nog egentligen hade lite större och vildare visioner med ”Concrete and gold”, men varken riktigt vågade eller förmådde ta dem hela vägen fram.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!