När Jason Timbuktu Diakité tar sin familjebiografi ”En droppe midnatt” till scenen blir det väldigt väldigt bra.
Som så ofta när det verkligen finns någonting viktigt att berätta.

Scenföreställningen ”En droppe midnatt” tar – precis som fjolhöstens bok med samma namn – avstamp i pojken Jason Diakités liv i 80-talets Lund och en verklighet präglad av rasism och mobbing. Huvudpersonen sitter avväpnande i en trappa omgiven av bandet Damn! i tjusigt skurna kostymer och sångerskan Beldina wailande till ett piano.
– Jag är svart, inleder han.
Sedan reser Jason Diakité – via monologer och musik – tillbaka för att söka sina rötter och sin identitet. Till de vidsträckta bomullsfälten i South Carolina, som hans farfar lämnade på 20-talet. I blanka skor, välstruken skjorta och sandfärgad trenchcoat lyckades han få ett jobb som kypare i Harlem. Vi får följa med till frodiga skogar, spökstäder och soulfood-restauranger. Bilderna som Diakité målar upp spelas upp som små filmer på ögonlocken. Hur hans mamma och pappa trotsade det amerikanska 60-talets rigida raskonventioner med djärv kärlek. Den transatlantiska slavhandeln. Den systematiska splittringen av svarta familjer.
Diakité pratar även om sitt krashade äktenskap och vilsenhet. Det faktum att han i början av föreställningen glömmer texten och smygtittar på skärmen adderar bara till det mänskligt sårbara. Det visar att han är ute på nödvändigt hal is. För i rollen som Sveriges André 3000 är ju Timbuktu redan trygg. Här tar han risken att vara främst berättare. I musiken – för vi får sådan också; jazz, blues, soul och hiphop, The Supreme Jubilees ”It’ll all be over” och Billie Holidays ”Strange fruit” – tar han en ganska anonym roll. Lämnar över sånginsatser till en soulig Svante Lodén och den lysande Beldina. Själv agerar han ödmjuk körsångare och bakgrundsdansare.
– Skriv en deckare istället, tyckte Jasons pappa. Nåt som folk vill läsa. Vi är inga offer.
En attityd han ärvt från sin egen pappa:
Le bredare, välj dina ord noggrannare. Med vetskapen om att den frihet du fått när som helst kan tas ifrån dig. Jasons farfars ord ringer kvar när vi lämnar Cirkus för höstmörkret:
– Look sharp and get a good job.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

”En droppe midnatt” spelas på Skandiascenen, Cirkus, Stockholm i september, oktober och november och på Slaghuset i Malmö i november. Här kan du se samtliga datum.